Vasaloppet

Om några dagar är det äntligen dags för Vasaloppet (det riktiga loppet)!

Jag har varit anmäld ett par gånger tidigare men då tvingats backa ur på grund av 1) sjukdom och 2) dåliga träningsförberedelser. Det närmaste jag kommit är att ha varit chaufför åt klubbkompisar vid ett par tillfällen.

Men att uppleva loppet från tv-soffan är inte dumt det heller. Det är ungefär samma fascination som man kan känna under någon av de långa vårklassikerna på cykel, t.ex. Paris Roubaix. Kommer en utbrytning att hålla, vilka orkar ända in i mål, blir det spurtstrid?

Det vore roligt om Petter Northug är pigg nog att ställa upp, även om jag inte tror att han kommer att vara med i en segerstrid. Petter är troligen mer allsidigt tränad än flertalet långloppsspecialister, men jag är övertygad om att just specialiseringen på långlopp är en förutsättning för att kunna vinna. Att träna stakåkning ett par månader innan tävlingen tror jag inte räcker för Petter mot Brink, Alsgard, Ahrlin, Aukland och de övriga långloppsloken.

Mitt tips:
1. Jörgen Brink
2. Stanislav Rezak
3. Jerry Ahrlin

Om Brink tar tredje raka borde norrmännen kunna sluta upp med att hänvisa till dennes genomklappning under  VM-stafetten i Val di Fiemme 2003 och i stället erkänna att han är en bättre långloppsåkare än åtminstone Northug.

Men egentligen unnar jag både Rezak och Ahrlin en seger, de har ju varit med och stått för farthållningen vid flera tidigare vasalopp utan att få betalt för det.

Northug då? Jag tror han får nöja sig med en plats mellan 20 och 30.

Vädermässigt ser det lovande ut, det blir nog inga vallningsproblem att tala om.

Edit 2012-02-28 20:45: Northug drar sig ur på grund av magproblem. Då kommer en mängd okunniga människor fortsätta att hävda att han skulle vunnit det hela enkelt om han fått vara frisk.

Gruvtur

Det var evigheter sedan jag sist skrev något  i den blogg jag startade för drygt ett år sedan. Det får lov och bli bättring på den fronten, annars kan jag lika gärna lägga ner den.

Åsboberg 2012-02-25

Lördagen den 25/2 blev det en utflykt till Åsbobergsgruvan utanför Nora. Från början fanns det många intresserade, men efter en rad återbud av olika orsaker så blev vi tre stycken som for dit, jag och Niklas från Gävle och Daniel från Örebro. Vi känner varandra rätt bra vid det här laget och det finns inte många andra som jag skulle lita på lika mycket i klättersammanhang. Det blir nämligen en del repklättrande också i gruvor.

Gruvan ja, den har en historik som sträcker sig tillbaka till 1500-talet, även om det blev riktig fart på järnmalmsbrytningen först i mitten av 1800-talet. Gruvan innehöll högklassig malm och det totala djupet blev till sist drygt 600 meter. År 1952 lades verksamheten ned, men trots det så är gruvan fortfarande torr ned till drygt 200 meters djup, och det var ända ner dit vi skulle.

Daniel på väg ner längs hundbanan

Gruvans huvudort (hundbanan) följer i stort sett samma lutning som malmkroppen, någonstans mellan 45 och 50 grader. Det är alltså hyfsat brant och med tanke på att de första 100 metrarna var ganska isiga så krävdes rep för att undvika fall.

Första stoppet blev på 64-meters nivån där det finns ett par mäktiga isfall som vi inte kunde låta bli att titta på.  Platsen är ganska populär att träna isklättring på, isen ligger ju kvar långt in på våren eller kanske rent av ännu längre. Det gäller dock att koll på var man sätter fötterna, halkar man till och kanar ner för den plana delen kan det i värsta fall sluta med ett stort plums i vattnet på 200-metersnivån. Tveksamt om någon överlever en sån resa.

Det gäller att vara säkrad

Ett par isskruvar och en gammal fatthake fick utgöra säkringspunkter innan vi klättrade ut på isen. Jag försökte ta några bilder men dessvärre så blev de flesta inte vad jag hoppats på. Den här blev i alla fall skaplig:

Daniel och Niklas

Efter isfallet fortsatte vi nedåt till 140-metersnivån och det lilla ortssystemet Carlsdahl. Här hittade vi fladdermöss som övervintrade. Det låg små bruna tussar i de flesta skrevor och gamla borrhål, oftast en och en. Just den här satt mitt på en bergvägg och lät sig inte störas av att vi passerade.

Vilken ras?

Litet mer spännande var den dynamitgubbe som satt kvar i taket i en av gruvorterna. Gammal dynamit som börjat svettas nitroglycerin är otäckt instabil och något som man absolut inte ska peta på. Att ta en bild gick i alla fall bra utan att den exploderade.

Svettig dynamit (överst i bilden)

Klättringen till och från Carlsdahl innebar att man fick sträcka ut benen ordentligt för att nå till de få steg som fanns att sätta ner fötterna på. Risken för fall är dock ganska liten om man ser till att alltid ha minst en karbin inklippt i repet.

Daniel på väg upp, ner till botten är det c:a 60 meter

Efter Carlsdahl bar det ner till botten av den torra delen av gruvan, cirka 200 meter under jord. Väl nere var det ganska svårt att föreställa sig att gruvan fortsätter ytterligare 400 djupmeter. Vattenytan är inget som inbjuder till ett dopp precis. På vattenytan flyter nämligen en brunkladdig sörja, troligen skapad av järngynnade bakterier.

Sugen på ett dopp?

Någon lär ha räknat ut att vattennivån i gruvan numera höjs med c:a 4 meter per år. Om det stämmer så får fladdermössen längst ned leta reda på en annan plats för övervintring inom ett par år.

Resan upp till ytan blev en dryg historia. De första metrarna upp till 100-metersnivån var väl ganska enkla, men sedan blev det alltmer is ju högre upp man kom. De sista 60 metrarna gick mest på vilja, men alla klarade sig utan missöden. Jobbigt men kul.

Möjligen var det ansträngningen på slutet som öppnade vägen för den influensa som sedan drog igång natten efter.