Slimmad packning?

Jaha, då var det dags igen. Att packa kilovis med prylar inför några dagars grottutforskande i fjällen alltså.

Den här gången med litet hårdare krav på att hålla nere vikten på packningen så gott det går.

Historien började väl egentligen ganska snart efter fjolårets Fjällmöte, ett arrangemang genomfört av Sveriges Speleologförbund, då vi höll till på höjderna norr om Torne träsk.

Vi hittade en del intressanta smågrottor, men inget riktigt stort. De kalklager som finns på den svenska sidan gränsen fortsätter dock norrut och in i Norge, och därför blev några i gänget intresserade av att komma tillbaka och leta vidare på norskt område.

I och med att en grottutforskarövning kräver en del utrustning utöver vanliga fjällvandrarprylar så planerade vi att även i år lyfta ut så mycket prylar som möjligt med hjälp av helikopter och in till platsen för baslägret i Norge.

Detta är normalt inga problem - så länge man har inhämtat markägarens tillstånd så brukar ett landningstillstånd från den norska luftfartsmyndigheten vara en formsak, även om det kostar några kronor.

Redan tidigt i våras tog jag reda på att området ägs av den norska staten, och då brukar det inte vara några problem att tälta några dagar på samma plats. Med den kunskapen så lade vi frågan om landningstillstånd att vila ett tag.

I början av juli blev det dock dags att få ett mer formellt klartecken från Statskog i Norge så att vi därefter kunde begära vårt landningstillstånd.

Nu började det krångla mer än väntat.

I svaret från Statskog framgick det att området kring Sördalen i Norge sedan februari 2011 ingår i den nybildade Rohkunborri nationalpark. Det var en nyhet vi totalt hade missat i planeringen.

Enligt bestämmelserna för nationalparken råder det numera förbud mot luftfart lägre än 300 meter och därmed inte är det tillåtet att landa utan särskilt tillstånd. Att ha ett basläger på den plats vi tänkt oss gick däremot bra.

Nästa steg blev alltså att söka dispens från flygförbudet hos Miljövernavdelningen vid Troms Fylkesmannakontor. Efter en knapp vecka kom svaret: Avslag!

Även om beslutet inte blev det vi önskade så måste jag ändå vara nöjd med den snabba handläggningen hos de norska myndigheterna, trots att det var mitt i semesterperioden. Vi fick i alla fall litet tid över till att ändra våra planer.

Så nu får vi vackert landa helikoptern strax söder om riksgränsen och transportera utrustningen till fots de återstående kilometrarna. Helikopterns kapacitet medger att tre personer och merparten av packningen kan lyftas ut på fjället, men inte mer än i genomsnitt 43 kg per person. Tre av oss vandrar ut längs Nordkalottleden via Pålnostugan och upp på fjället.

I bilden nedan ligger det mesta upplagt för avprickning och packning:

Grottutrustning (rep, bultar, borrmaskin, hjälm lyse, klätterprylar, mm), 19 kg
Diverse elektronik (kameror, lasermätare, mm), 3 kg
Kläder, sovprylar, tält, kök mat mm, 33 kg

Tur att Elin har en lätt packning, tillsammans har vi inte mer än cirka 70 kilo.

Det blir ändå till att gå två vändor mellan helikopterlandningsplatsen och baslägret, så jag vet vad jag kommer att syssla med på onsdag kväll nästa vecka...

/tobbe

Vemod

Åren 2006-2008 lufsade jag runt i skogen utanför Hedesunda och rustade upp en äldre orienteringskarta. Arbetet kulminerade i en orienteringstävling med Gävle OK som arrangör och där jag fick vara delaktig i banläggningen.

Under vintern innan tävlingen så avverkade Korsnäs/Bergvik en stor fläck i mitten av kartan och i ett nafs försvann ett avsnitt som bitvis var rena sagoskogen. Tävlingen gick dock att genomföra ändå.

En av klubbkamraterna med kunskap om Korsnäs' avverkningsplaner i området förvarnade om att ett mindre område på kartan låg i plan för slutavverkning kring 2010-2012, men det var nästan väntat då det beståndet bestod av riktigt välvuxen skog.

På kartan fanns ett annat område som jag själv tyckte hörde till de roligare rent orienteringstekniskt; ett småkulligt moränområde med små höjder och gropar och med en tallskog som inte var äldre än att den planterats efter den stora stormen i området 1954.

I min enfald trodde jag att det området skulle få stå några år till i alla fall, och att det kanske skulle vara lönt att renovera kartan även söderut nedåt Östveda där jag känner en markägare som är villig att upplåta mark för ett målområde vid en tävling.

Under en promenad i vintras så fick jag klart för mig att den planerade avverkningen utökats till att också omfatta området med den förhållandevis unga tallskogen, vilken alltså inte fick stå i mer än c:a 55 år. När jag gick förbi platsen idag upptäckte jag, att när man ändå varit i farten, så hade man sopat rent rejält och skapat ett stort hygge på 50-100 hektar mitt i kartområdet.

Som en slags hånfull gest till förbipasserande så hade man snitslat av några små tofsar värdelös mark med markeringen "Naturvård" som undantagits från avverkning. Vad är det för slags naturvård egentligen?

Området är numera helt värdelöst ur orienteringssynpunkt.

Tillfälligheter återigen...

För mer än ett år sedan förundrades jag i ett blogginlägg hur rena tillfälligheter gör att man får kontakt med personer som varken sett eller hört på väldigt många år.

Nu senast var det en litet mer indirekt kontakt som löste ett behov inför sommarens grottäventyr.

Vi är en grupp som kommer att ge oss en bit in i Norge för att leta grottor. Vi kommer i början av augusti att vara en dryg vecka i Sördalen, vilket ligger en bit norr om Pålnoviken i Torne Träsk.

För att ha ett alternativ om vädret blir uruselt eller om någon i gruppen råkar ut för någon skada eller sjukdom så har vi tänkt oss att som reservplan att utnyttja Norska turistföreningens stuga Lappjordhytta, vilken i normala fall är låst.

Kontaktkedjan som löste det hela var den här:

Jobbarkompisen Calle i Gävle sitter i samma ledningsgrupp som Gorm, platschef för Lantmäteriets Kirunakontor. Jag känner förresten själv Gorm sedan tidigare.

Gorms far är Överste Björn Lundqvist, min gamle regementschef från lumpartid och repmöten i Kiruna. Jag gjorde tydligen inte bort mig som befälselev en gång i tiden utan har nu fått låna den nyckel till stugan som Björn disponerar.

Jag behövde knappt göra något själv, Calle och Gorm fixade det hela.

Dag att köpa en trisslott igen kanske?

Revben

Korallgrottan tar sin tribut.

Vi var ju där i mitten av mars och efteråt insåg jag att min bröstkorg någon gång under de dagarna hade fått sig en tryckare och att något revben troligen fått en spricka eller annan enklare fraktur. Känslan var densamma som efter besöket i Bodagrottorna i maj 2011 - ömhet, svårt att ligga på högersidan i sängen, smärtor vid hosta eller skratt, symptomfri efter c:a tre veckor.

Efter det senaste besöket under Kristi himmelfärds-helgen så lider både Kaveh och Niklas av ungefär samma åkomma. Niklas lyckades med konststycket att halka och landa på en vass sten, medan Kaveh inte minns när det kan ha inträffat.

Troligen ryker revbenen vid trånga passager i blockras då man är tvungen att vika runt kroppen på alla ledder och ibland belasta delar av kroppen, däribland bröstkorgen, med hela kroppstyngden.

Men som sagt; det går över på tre veckor.

Kenya

Jag höll en presentation idag för en grupp Kenyaner på besök i Gävle. De kommer alla från från en organisation som till delar motsvarar vad Lantmäteriet pysslar med och är här på en veckas studieresa. Temat för min presentation var "Standardiserad PC-miljö" vilket låter skittråkigt, men tack vare kenyanerna blev det en givande övning också för mig.

Som avslutning på presentationen förärades jag ett litet minne i form av ett souvenirarmband med "Kenya" skrivet i något slags pärlbroderi. Som motprestation fick tjejen som gav mig armbandet en kram som tack (till hennes kollegors stora jubel).


Så nu har jag eventuellt fyra anledningar till att någon gång framöver resa till Kenya.

För det första så har jag (halvt på skämt) blivit tillfrågad om jag vill resa ner och stötta i deras arbeta att åstadkomma en mer lättadministrerad PC-miljö.

För det andra så är jag utlovad att smaka Kenyanskt kaffe tillagat på ett sätt som jag aldrig upplevt tidigare(?)

För det tredje så tycks det finnas grottor att besöka också vilket ju ger en extra krydda till ett besök.

För det fjärde förklarade chefen för delegationen (på skämt?) att tjejen som gav mig armbandet  är ogift och gärna vill stanna i Sverige. Man kanske skulle förvissa sig om det ligger något allvar i det?

:-)

Korallgrottan igen

Kratern

Föregående helg blev en långhelg med mycket grottkrypande. Vi var ett gäng SSF:are (Sveriges Speleolog Förbund) från olika håll av landet som tog oss till Ankarvattnet i nordligaste Jämtland. Några kilometer in i skogen från sjön Ankarvattnet ligger Sveriges längsta grotta - Korallgrottan, som har flera möjliga fortsättningar som kan göra den ännu längre, och den var målet för resan.

Själv led jag något av följderna av den influensa jag drog på mig vid ett gruvbesök knappt två veckor tidigare, så jag orkade väl inte riktigt vara så aktiv som jag hoppats. Kondisen var/är inte riktigt på topp och en envis hosta hängde fortfarande kvar.

2012-03-07

Vi var tre grottisar som tog oss upp redan på onsdagkvällen. Efter att ha startat från Gävle vid 14-tiden så kom vi strax innan midnatt fram till parkeringsplatsen där leden upp till grottan börjar. Det är knappt 4 kilometer att ta sig genom terrängen till den raststuga som ligger strax intill en av ingångarna till grottan. Det märktes redan på skidturen att det skulle bli några jobbiga dagar.

Vi hade tack och lov god hjälp av det skoterspår som naturbevakaren Håkan hade dragit upp dagen innan. Nog för att vi skulle hittat ändå då stigen är markerad med ledkryss, men det var rätt skönt att slippa spåra i den djupa snön. Jag tror att det bitvis var närmare två meters snödjup i sänkorna.

Efter att ha kommit fram, skottat oss ner(!) till dasset och installerat oss i stugan hade klockan hunnit bli en bra bit efter midnatt. Det är en alldeles speciell känsla att få eld i en vedkamin i en utkyld stuga och känna att värmen fyller rummet. Man somnar både fort och sött efter de preludierna.

2012-03-08

Det blev en ganska avslappnad morgon och vad jag minns kom vi nog inte ut ur stugan förrän vid 11-tiden. Vi hade en del utrustning som skulle bäras in till Stora Salen längst in i grottan - vinschar, borrmaskin, kofot, mm. Anledningen till det var att vi tänkte förbereda den undersökning som var planerad i förväg av Daniel och Yuri - att se om det gick att ta sig vidare ned längs den bäck som rinner genom Stora Salen.

Just det "projektet" var också en av anledningarna till val av tid - vintertid är ju vattenflödena i grottan väsentligt lägre än på sommaren. Så här såg det t.ex. ut när vi besökte grottan i slutet av september.

Mer vatten...

Hursomhelst så lämnde vi utrustningen på plats och passade på att undersöka olika intressanta delar av grottan. Andreas och Niklas försvann upp i ett blött hål för att kika litet. Jag borde ha listat ut att "litet" innebär allt mellan 10 minuter och ett par timmar, så efter en stunds väntande började jag dra mig mot grottans utgång för att få upp värmen i kroppen.

Det blev bara ett "felkryp" grottlabyrinten innan jag kom till Stora Gången där jag mötte Kalle och Peter som precis tagit sig in i grottan. De hade tagit sig med tåg från Stockholm till Östersund och och hyrbil därifrån och kommit fram till stugan strax efter att vi andra lämnat den.

Peters huvudsakliga syfte med grottbesöket var att fotografera och nu fick jag en föraning om vilken ambitionsnivå han hade med sitt fotande. På något obegripligt sätt hade han lyckats släpa in ett två meter långt skidfodral fullproppat med fotoprylar - kamerastativ, belysningsstativ, reflektorer, blixtar, ett flertal objektiv till kameran, mm.

Fodralet var till en början vitt med färgglada prickar och döptes redan från början till Korven. Jag hade mer eller mindre lovat att ställa upp som fotoassistent, vilket jag tyckte kunde vara en lagom ansträngande syssla med tanke på sviterna efter influensan. Korven ville annorlunda skulle det visa sig.

2012-03-09

Fredagens huvuduppgift blev alltså att tillsammans med Peter baxa Korven in till Stora Salen där Peter planerat att ta en panoramabild, och sen ta den tillbaka igen. I efterhand har jag mätt sträckan till 600 meter vilket kanske inte låter så märkvärdigt, men med tanke på att det bitvis är brant, trångt och nödvändigt att hålla ner huvudet för att inte knäcka någon stalaktit, så kändes sträckan betydligt längre. Det tog en dryg timme att komma fram till målet varpå Peter kunde börja rigga sin fotoutrustning.

Peter med Korven

Riggar stativ...

Det tog oss knappt två timmar att slutföra fotograferandet och vi hann ganska precis bli färdiga innan resten av gänget (Kalle, Niklas, Andreas) anslöt efter att ha undersökt en del grottgångar med tänkbara fortsättningar.

Nu blev det i stället dags att baxa block. Vattenflödet i bäcken är ju betydligt blygsammare på vintern, det gick faktiskt att se de enskilda blocken som ligger i botten på den grop där vattnet försvinner.

Andreas borrar för bult

På bilden är det Andreas som borrar för att kunna fästa en bult i kalkstensblocket för att senare kunna flytta på det med hjälp av en vinsch.

Vi flyttade ett par större stenblock med hjälp av vinschen och lyfte för hand undan de mindre för att frilägga det hål där vattnet försvinner. Nu blev det fint dukat för de som gillar blött och trångt, framför allt för Daniel och Yuri som så här dags var på väg i bil från Örebro respektive Umeå.

Dags att lyfta på ett block

Vi fick till ett någorlunda säkert hål bland blocken och kunde se att det eventuellt skulle gå att ta sig vidare.

Nu skulle ju Korven tillbaka närmare huvudingången också, men det flöt faktiskt bättre än väntat på vägen ut efter att vi gjort en liten modifiering med bäröglor i varje ände av åbäket.

2012-03-10

På småtimmarna drällde det in ytterligare tre grottisar i stugan, Yuri och Per från Umeå och Daniel från Örebro. De hade lyckats komma samtidigt till Strömsund och åkt gemensamt därifrån.

De hade spårat i nysnön i mörkret och tagit sig nästan ända fram när de började tveka om de var rätt eller inte. Lyckligtvis hade Yuri med sig en GPS-mottagare laddad med position för Kratern (grottans huvudingång) och det visade sig att det endast var några få meter kvar till stugan som ligger strax intill.

Efter några timmars sömn var det full fart i stugan vid 9-tiden. De flesta förberedde sig på ett riktigt maratonpass i grottan, och det fanns flera uppslag på vad som skulle vara intressant att undersöka, förutom sluket i Stora Salen.

Kalle har ju varit med länge och under flera år deltagit i kartering av grottan. I bagaget hade han med sig flera idéer om var man kunde förvänta sig att hitta nya okarterade gångar i grottan. Det fanns en hel del att göra för de flesta.

För egen del fick det räcka med ytterligare en tur in till Stora Salen för att fotografera litet på egen hand.

Yuri & Per

Niklas, Andreas & Daniel

På vägen ut blev det dessutom ett par bilder till, men så här dags var jag såpass mörbultad att det fick räcka med 4 timmar i grottan för den här dagen. Jag måste ha tryckt till mina revben ordentligt redan första dagen i grottan. (En vecka efteråt är bröstkorgen på höger sida fortfarande rejält öm.)

Inne i grottan fortsatte utforskningen av hålet i Stora Salen, som tyvärr visade sig leda in under en mängd rasbenägna block som ingen hade lust att börja riva i.

Andreas och Niklas hade dock bättre lycka och kunde med handkraft och sprängmedel gräva sig in i helt nya delar av grottan. Någon egentlig kartering gjordes inte, men antalet nya metrar uppskattades till knappa hundratalet.

Efter drygt 12 timmars grottande hade hade alla fått nog och kom vid 23-tiden drällande in i stugan, leriga och blöta. Särskilt tufft hade den nog varit för Per som gjorde sin första grottur någonsin. Kommentaren "Hade jag bara hittat själv hade jag varit ute efter halva tiden" säger väl en del?

Något lortig...

2012-03-11

Söndagen var städ- och resdag. Stugan gjordes ren, vedlårarna fylldes på och efterhand så tog sig ett antal nöjda grottisar med snöskor eller skidor ned till parkeringen där bilarna väntade. Resan hem till Gävle tog c:a 8 timmar, inklusive stopp för tankning och mat.

Fy fan vad mycket skitiga saker det fanns att ta hand om efteråt...

Vasaloppet

Om några dagar är det äntligen dags för Vasaloppet (det riktiga loppet)!

Jag har varit anmäld ett par gånger tidigare men då tvingats backa ur på grund av 1) sjukdom och 2) dåliga träningsförberedelser. Det närmaste jag kommit är att ha varit chaufför åt klubbkompisar vid ett par tillfällen.

Men att uppleva loppet från tv-soffan är inte dumt det heller. Det är ungefär samma fascination som man kan känna under någon av de långa vårklassikerna på cykel, t.ex. Paris Roubaix. Kommer en utbrytning att hålla, vilka orkar ända in i mål, blir det spurtstrid?

Det vore roligt om Petter Northug är pigg nog att ställa upp, även om jag inte tror att han kommer att vara med i en segerstrid. Petter är troligen mer allsidigt tränad än flertalet långloppsspecialister, men jag är övertygad om att just specialiseringen på långlopp är en förutsättning för att kunna vinna. Att träna stakåkning ett par månader innan tävlingen tror jag inte räcker för Petter mot Brink, Alsgard, Ahrlin, Aukland och de övriga långloppsloken.

Mitt tips:
1. Jörgen Brink
2. Stanislav Rezak
3. Jerry Ahrlin

Om Brink tar tredje raka borde norrmännen kunna sluta upp med att hänvisa till dennes genomklappning under  VM-stafetten i Val di Fiemme 2003 och i stället erkänna att han är en bättre långloppsåkare än åtminstone Northug.

Men egentligen unnar jag både Rezak och Ahrlin en seger, de har ju varit med och stått för farthållningen vid flera tidigare vasalopp utan att få betalt för det.

Northug då? Jag tror han får nöja sig med en plats mellan 20 och 30.

Vädermässigt ser det lovande ut, det blir nog inga vallningsproblem att tala om.

Edit 2012-02-28 20:45: Northug drar sig ur på grund av magproblem. Då kommer en mängd okunniga människor fortsätta att hävda att han skulle vunnit det hela enkelt om han fått vara frisk.

Gruvtur

Det var evigheter sedan jag sist skrev något  i den blogg jag startade för drygt ett år sedan. Det får lov och bli bättring på den fronten, annars kan jag lika gärna lägga ner den.

Åsboberg 2012-02-25

Lördagen den 25/2 blev det en utflykt till Åsbobergsgruvan utanför Nora. Från början fanns det många intresserade, men efter en rad återbud av olika orsaker så blev vi tre stycken som for dit, jag och Niklas från Gävle och Daniel från Örebro. Vi känner varandra rätt bra vid det här laget och det finns inte många andra som jag skulle lita på lika mycket i klättersammanhang. Det blir nämligen en del repklättrande också i gruvor.

Gruvan ja, den har en historik som sträcker sig tillbaka till 1500-talet, även om det blev riktig fart på järnmalmsbrytningen först i mitten av 1800-talet. Gruvan innehöll högklassig malm och det totala djupet blev till sist drygt 600 meter. År 1952 lades verksamheten ned, men trots det så är gruvan fortfarande torr ned till drygt 200 meters djup, och det var ända ner dit vi skulle.

Daniel på väg ner längs hundbanan

Gruvans huvudort (hundbanan) följer i stort sett samma lutning som malmkroppen, någonstans mellan 45 och 50 grader. Det är alltså hyfsat brant och med tanke på att de första 100 metrarna var ganska isiga så krävdes rep för att undvika fall.

Första stoppet blev på 64-meters nivån där det finns ett par mäktiga isfall som vi inte kunde låta bli att titta på.  Platsen är ganska populär att träna isklättring på, isen ligger ju kvar långt in på våren eller kanske rent av ännu längre. Det gäller dock att koll på var man sätter fötterna, halkar man till och kanar ner för den plana delen kan det i värsta fall sluta med ett stort plums i vattnet på 200-metersnivån. Tveksamt om någon överlever en sån resa.

Det gäller att vara säkrad

Ett par isskruvar och en gammal fatthake fick utgöra säkringspunkter innan vi klättrade ut på isen. Jag försökte ta några bilder men dessvärre så blev de flesta inte vad jag hoppats på. Den här blev i alla fall skaplig:

Daniel och Niklas

Efter isfallet fortsatte vi nedåt till 140-metersnivån och det lilla ortssystemet Carlsdahl. Här hittade vi fladdermöss som övervintrade. Det låg små bruna tussar i de flesta skrevor och gamla borrhål, oftast en och en. Just den här satt mitt på en bergvägg och lät sig inte störas av att vi passerade.

Vilken ras?

Litet mer spännande var den dynamitgubbe som satt kvar i taket i en av gruvorterna. Gammal dynamit som börjat svettas nitroglycerin är otäckt instabil och något som man absolut inte ska peta på. Att ta en bild gick i alla fall bra utan att den exploderade.

Svettig dynamit (överst i bilden)

Klättringen till och från Carlsdahl innebar att man fick sträcka ut benen ordentligt för att nå till de få steg som fanns att sätta ner fötterna på. Risken för fall är dock ganska liten om man ser till att alltid ha minst en karbin inklippt i repet.

Daniel på väg upp, ner till botten är det c:a 60 meter

Efter Carlsdahl bar det ner till botten av den torra delen av gruvan, cirka 200 meter under jord. Väl nere var det ganska svårt att föreställa sig att gruvan fortsätter ytterligare 400 djupmeter. Vattenytan är inget som inbjuder till ett dopp precis. På vattenytan flyter nämligen en brunkladdig sörja, troligen skapad av järngynnade bakterier.

Sugen på ett dopp?

Någon lär ha räknat ut att vattennivån i gruvan numera höjs med c:a 4 meter per år. Om det stämmer så får fladdermössen längst ned leta reda på en annan plats för övervintring inom ett par år.

Resan upp till ytan blev en dryg historia. De första metrarna upp till 100-metersnivån var väl ganska enkla, men sedan blev det alltmer is ju högre upp man kom. De sista 60 metrarna gick mest på vilja, men alla klarade sig utan missöden. Jobbigt men kul.

Möjligen var det ansträngningen på slutet som öppnade vägen för den influensa som sedan drog igång natten efter.