Pekpinnar

Lantmäteriets Fritidsförening hade en informationsdrive i onsdags. Kring lunchtid så fanns representanter för både Korpen och Fjärran Höjderbadets friskvårdare på plats och informerade om sina aktiviteter. Mitt i alltihop hade vi från den nybildade klätter-  och grottsektionen litet enkel bildvisning och reklam för en kommande grottutflykt till Bodagrottorna utanför Iggesund.

På en av innegårdarna kördes litet klättring live också, bestående av firning och klättring längs ett enkelrep som riggats från ett av hustaken vid en av innegårdarna.

Det hela avlöpte ganska stillsamt och efter ett par timmar var det dags att återgå till det ordinarie arbetet.

Någon timme senare ringde telefonen och Lantmäteriets högste lokalansvarige  frågade:

- Är det du som klättrar på väggarna?

Det kan väl hända att man gör det någon gång, men då mer bildligt än bokstavligt, men jag förstod vad han var ute efter. Det hade kommit ett samtal från fastighetsbolaget Norrporten som äger Lantmäteriets kontorslokaler. Företagets representant hade fått rapport från en av sina fastighetsskötare och meddelade upprört att det klättrade folk på en av fasaderna och att det absolut inte var tillåtet.

Jag erkände att jag varit delaktig i övningen, även om jag inte klättrat själv utan varit med och varit hantlangare då vi riggade repet.

Lantmäteriets lokalansvarige, vilken jag känner tämligen väl sedan det nyligen genomförda arbetet med bolagiseringen av Metria, lät inte alltför upprörd. Jag anade ett muntert tonfall och antog att han mer fullföljde sin skyldighet som lokalansvarig och förmedlade Norrportens synpunkter. Vi hade ju i alla fall avslutat klättringen sådags och han skulle informera Norrporten om att det inte blev någon mer klättring (den dagen i alla fall).

Det blev en fortsättning på historien också.

Dagen efter träffade jag åter den person vars familj äger Storberget i Hofors och gruvområdet vi varit vid och klättrat tidigare. Jag berättade om episoden från dagen innan och vi garvade bägge åt det faktum att det inte var vilda 20-åringar som klängde på Lantmäteriets fasader utan förmodat ansvarstagande män i medelåldern.

Idag möttes vi i korridorerna på nytt och då berättade hon att hon inte kunnat motstå frestelsen att berätta om vårt klättrande för sin man som själv har ett förflutet som klättrare, och som numera arbetar med information inom landstinget. Hans reaktion var ungefär denna (fri tolkning av vad jag fick berättat för mig):

- Skitkul, jag kan släppa ut dem på taket till sjukhuset så kan de ta sig ner och upp några gånger. Det är friskvård det, fast kanske inte på det sätt landstinget tänkt sig.

Det vore nåt det. Jag vet inte hur seriöst förslaget är, men 9-10 våningar blir väl en 40-50 meter i alla fall. Vore rätt kul att fira sig ner där och vinka till någon läkare eller patient på väg ner. Jag kanske skulle kunna ta vägen förbi (på utsidan alltså) Avdelning 9 där jag låg inlagd i höstas.  :-)

Oväntad respons

Ibland händer det att något man gjort får oväntat positiva omdömen.

Jag hade för en tid sedan en intern presentation för mina IT-kollegor om ett litet projekt jag är inblandad i och som går ut på att ta fram appar för iPhone och Android-telefoner.

Efter presentationen, som i och för sig gick bra, blev jag ombedd att lämna mina Powerpoint bilder så att de kunde göras tillgängliga för dem som inte varit närvarande vid presentationen.

Stumma ppt-bilder blir gärna dumma om det enda de visar är litet kryptiska bilder. Så jag lade ner några minuter till och snackade helt improviserat in speakertext till bilderna och konverterade hela presentationen till Flash-format vilken jag lämnade ifrån mig.

Något senare så fick jag anledning att visa projektbeställaren min enkla presentation, mest som ett exempel på vad som kan göras med ganska liten insats om man vill nå ut med lättillgänglig information till tänkbara användare av apparna.

Sedan var bollen i rullning och min från början helt interna presentation började visas i alla möjliga olika sammanhang, tydligen till nöje för dem som sett den.

Nu senast fick jag frågan om jag kunde tänka mig att göra om den med engelsk text så att den skulle kunna visas vid ett internationellt EU-symposium kring ortnamn.

Oväntat men kul!

Nostalgi

Det blev en nostalgihelg i kubik.

Äntligen samlades alla kusiner i släktgrenen efter Erland Djuvfeldt. I något fall var det nog över 40 år sedan jag träffade ett par av dem senast. Antalet gemensamma minnen är ju litet begränsade, men flertalet kom ihåg sommarveckorna hemma hos far/morföräldrarna i Karlanda och alla busstreck som fanns att göra där.

Rulla hjulen från T-forden utför bergsstupet NO om gården, tjuvsnusa (med magsjuka som följd) och annat som numera är preskriberat. Det fanns saker som gick att göra utan att få skäll också, men sånt är ju inte lika roligt att komma ihåg.

Jag kommer dock ihåg ett tillfälle då jag dunkade pannan i en vägg efter att ha slagit en volt uppe på höskullen (hoppat i höet alltså). Det blev ett pyttelitet hål vid hårfästet men jag blödde som en stucken gris. Jag tror jag nästan skrämde slag på faster Ulla-Britt då jag kom med ett par kupade händer fulla med blod.

Kusinskaran idag

Lustigt nog så verkar de flesta av oss ha gemensamma fritidsintressen i vuxen ålder. Idrott och frliluftsliv tycks de flesta syssla med, antingen aktivt eller som ledare. Det verkar inte omöjligt att få ihop ett Team Djuvfeldt till nästa års Cykelvasa! Det skulle vara nåt att se fram emot.

Vi träffades vid Jan-Oves motormuseum vilket gav en extra dimension åt alla minnen från barndomen. Ett museum som måste besökas om man har vägarna förbi Motala.