Packåsna att hyra?

Sitter och roar mig med att kolla igenom vad jag behöver ha med mig på sommarens Fjällmöte, vilket är ett av Speleologförbundets årliga arrangemang.

Årets Fjällmöte kommer att hållas i fjällen norr om Torne Träsk under första veckan i augusti och jag har tagit på mig att ansvara för stora delar av den gemensamma utrustningen och för att det gemensamma baslägret ska ha de faciliteter som kan behövas.

Sen ska jag ju ha med mig egen utrustning också. Jag vill ju inte bara lufsa runt i lägret hela veckan utan ska försöka filma och fota ett urval av alla aktiviteter för dokumentationens skull.

För att ha nån koll på hur mycket som ska med så har jag gjort en lista över alla pinaler som jag också väger för att få fram en totalvikt. Om det finns lätta alternativ så försöker jag hitta sådana och byta ut sånt som är stort och tungt.

Totala tiden till fjälls blir 2 veckor och så här ser det ut i nuläget:

• Elverk, kabel, grenuttag, bränsle, dator, verktyg, mm - 55 kg
• Fotoutrustning, diverse batteriladdare - 7 kg
• Grottprylar (hjälm, overaller, klätterutrustning, lampor, mm) - 12 kg
• Mat och matlagning - 10 kg
• Ryggsäck, tält, sovsäck, hygienprylar - 9 kg
• Kläder (i packning och på kroppen) - 5 kg

De delar (de tre nedre punkterna ovan) av packningen som skulle funka för normal fjällvandring hamnar då på cirka 24 kilo vilket i det sammanhanget skulle vara väl tungt.

Tältet väger mycket (5 kg) men är stort, vilket jag prioriterar framför vikt då det ska stå uppspänt på samma fläck flera dagar och inte behöver släpas runt varje dag som på en vanlig fjällvandring (det är ganska skönt att kunna bre ut sig i ett litet större tält, torka kläder, mm). I övrigt är vikten hyfsad med tanke på antalet dagar jag ska vara ute (14).

Men resten!

Ambitionen som fotograf är väl större än förmågan, men då jag vill kunna fota och filma under varierande förhållanden så åkte 3 olika sorters kameror med tillbehör ner i packningen.

Att grottprylar väger en del har jag haft på känn, men att det sammantaget blir dussinet kilon trodde jag inte. Och då har jag ändå inte med mig egna rep!

Till sist så kommer tungviktaren elverk med allt som behövs till det för att kunna driva dator och olika batteriladdare för alla fjällmötesdeltagare, plus litet verktyg för rensning av grottpassager.

Som tur är sker transport av utrustning till stor del med helikopter, så om jag skulle välja att gå själv upp till lägerplatsen så kan jag packa lätt.

Den roligaste prylen i samlingen med mojänger är en specialbyggd rigg för att kunna filma under vatten. Längst in i en av grottorna, 500 meter från ingången, slutar den med en s.k. sifon - en "brunn" där grottans bäck försvinner i ett ett stort vattenlås.

Det är ingen som är särskilt sugen på att provdyka ett vattenfyllt grotthål utan lufttub och utan att veta hur det ser ut under vattnet. Därför är tanken att skicka ner en vattentät filmkamera och manövrera den in i sifonen för att se om vattenlåset är kort och passerbart utan dykutrustning (=hålla andan några sekunder).

Har vi tur så finns det en luftfylld fortsättning på grottan vilket vore en väldigt rolig upptäckt.

Skyltar

Ibland åker/cyklar/går man förbi egentillverkade skyltar. De flesta är nog ganska taffligt utförda, men ibland går det att hitta någon som sticker ut litet.

Den här råkade jag på under gårdagens cykeltur på skogsvägarna mellan Hedesunda och Östervåla.

Det lustiga är att det inte finns någon bebyggelse eller annan anläggning i närheten, skylten står i princip mitt ute i skogen.

Pekpinnar

Lantmäteriets Fritidsförening hade en informationsdrive i onsdags. Kring lunchtid så fanns representanter för både Korpen och Fjärran Höjderbadets friskvårdare på plats och informerade om sina aktiviteter. Mitt i alltihop hade vi från den nybildade klätter-  och grottsektionen litet enkel bildvisning och reklam för en kommande grottutflykt till Bodagrottorna utanför Iggesund.

På en av innegårdarna kördes litet klättring live också, bestående av firning och klättring längs ett enkelrep som riggats från ett av hustaken vid en av innegårdarna.

Det hela avlöpte ganska stillsamt och efter ett par timmar var det dags att återgå till det ordinarie arbetet.

Någon timme senare ringde telefonen och Lantmäteriets högste lokalansvarige  frågade:

- Är det du som klättrar på väggarna?

Det kan väl hända att man gör det någon gång, men då mer bildligt än bokstavligt, men jag förstod vad han var ute efter. Det hade kommit ett samtal från fastighetsbolaget Norrporten som äger Lantmäteriets kontorslokaler. Företagets representant hade fått rapport från en av sina fastighetsskötare och meddelade upprört att det klättrade folk på en av fasaderna och att det absolut inte var tillåtet.

Jag erkände att jag varit delaktig i övningen, även om jag inte klättrat själv utan varit med och varit hantlangare då vi riggade repet.

Lantmäteriets lokalansvarige, vilken jag känner tämligen väl sedan det nyligen genomförda arbetet med bolagiseringen av Metria, lät inte alltför upprörd. Jag anade ett muntert tonfall och antog att han mer fullföljde sin skyldighet som lokalansvarig och förmedlade Norrportens synpunkter. Vi hade ju i alla fall avslutat klättringen sådags och han skulle informera Norrporten om att det inte blev någon mer klättring (den dagen i alla fall).

Det blev en fortsättning på historien också.

Dagen efter träffade jag åter den person vars familj äger Storberget i Hofors och gruvområdet vi varit vid och klättrat tidigare. Jag berättade om episoden från dagen innan och vi garvade bägge åt det faktum att det inte var vilda 20-åringar som klängde på Lantmäteriets fasader utan förmodat ansvarstagande män i medelåldern.

Idag möttes vi i korridorerna på nytt och då berättade hon att hon inte kunnat motstå frestelsen att berätta om vårt klättrande för sin man som själv har ett förflutet som klättrare, och som numera arbetar med information inom landstinget. Hans reaktion var ungefär denna (fri tolkning av vad jag fick berättat för mig):

- Skitkul, jag kan släppa ut dem på taket till sjukhuset så kan de ta sig ner och upp några gånger. Det är friskvård det, fast kanske inte på det sätt landstinget tänkt sig.

Det vore nåt det. Jag vet inte hur seriöst förslaget är, men 9-10 våningar blir väl en 40-50 meter i alla fall. Vore rätt kul att fira sig ner där och vinka till någon läkare eller patient på väg ner. Jag kanske skulle kunna ta vägen förbi (på utsidan alltså) Avdelning 9 där jag låg inlagd i höstas.  :-)

Oväntad respons

Ibland händer det att något man gjort får oväntat positiva omdömen.

Jag hade för en tid sedan en intern presentation för mina IT-kollegor om ett litet projekt jag är inblandad i och som går ut på att ta fram appar för iPhone och Android-telefoner.

Efter presentationen, som i och för sig gick bra, blev jag ombedd att lämna mina Powerpoint bilder så att de kunde göras tillgängliga för dem som inte varit närvarande vid presentationen.

Stumma ppt-bilder blir gärna dumma om det enda de visar är litet kryptiska bilder. Så jag lade ner några minuter till och snackade helt improviserat in speakertext till bilderna och konverterade hela presentationen till Flash-format vilken jag lämnade ifrån mig.

Något senare så fick jag anledning att visa projektbeställaren min enkla presentation, mest som ett exempel på vad som kan göras med ganska liten insats om man vill nå ut med lättillgänglig information till tänkbara användare av apparna.

Sedan var bollen i rullning och min från början helt interna presentation började visas i alla möjliga olika sammanhang, tydligen till nöje för dem som sett den.

Nu senast fick jag frågan om jag kunde tänka mig att göra om den med engelsk text så att den skulle kunna visas vid ett internationellt EU-symposium kring ortnamn.

Oväntat men kul!

Nostalgi

Det blev en nostalgihelg i kubik.

Äntligen samlades alla kusiner i släktgrenen efter Erland Djuvfeldt. I något fall var det nog över 40 år sedan jag träffade ett par av dem senast. Antalet gemensamma minnen är ju litet begränsade, men flertalet kom ihåg sommarveckorna hemma hos far/morföräldrarna i Karlanda och alla busstreck som fanns att göra där.

Rulla hjulen från T-forden utför bergsstupet NO om gården, tjuvsnusa (med magsjuka som följd) och annat som numera är preskriberat. Det fanns saker som gick att göra utan att få skäll också, men sånt är ju inte lika roligt att komma ihåg.

Jag kommer dock ihåg ett tillfälle då jag dunkade pannan i en vägg efter att ha slagit en volt uppe på höskullen (hoppat i höet alltså). Det blev ett pyttelitet hål vid hårfästet men jag blödde som en stucken gris. Jag tror jag nästan skrämde slag på faster Ulla-Britt då jag kom med ett par kupade händer fulla med blod.

Kusinskaran idag

Lustigt nog så verkar de flesta av oss ha gemensamma fritidsintressen i vuxen ålder. Idrott och frliluftsliv tycks de flesta syssla med, antingen aktivt eller som ledare. Det verkar inte omöjligt att få ihop ett Team Djuvfeldt till nästa års Cykelvasa! Det skulle vara nåt att se fram emot.

Vi träffades vid Jan-Oves motormuseum vilket gav en extra dimension åt alla minnen från barndomen. Ett museum som måste besökas om man har vägarna förbi Motala.

Grodor

Grodor, ja...

Sådana har jag åstadkommit själv genom åren, sagt eller gjort korkade saker utan att ha tänkt mig för.

Men temat denna gång är litet annorlunda.

Väg 506, 'skogsvägen' mellan Gävle och Hedesunda håller på att rustas upp. Det innebär att vägen grävs ur och återfylls med stenkross som gör att vägen bättre står emot tjäle och tung trafik, samtidigt som den breddas något.

På ett ställe så bygger man dessutom ett slags låga betongmurar på ömse sidor om vägen, och jag har under någon månad undrat över anledningen till det. Är det stödmurar för att slippa fylla ut för mycket och få en alltför bred vägbank, eller är det för att underlätta avrinning från våtmarken på ena sidan vägen.

Tidigare i veckan fick jag en förklaring av jobbarkompisen Bengt som ibland tar samma buss som jag.

De bygger en passage för grodor!

Den halvmeterhöga betongkanten vid sidorna av vägen ska tydligen leda grodorna till ett par betongrör under vägen och hindra dem från att ta sig upp på vägbanan och där bli överkörda. Tänka sig...

Grodpassage

Det påminner om en annan episod från i mitten av 1990-talet då jag var värd för 20 ryska besökare som var i Gävle på utbildning.

Jag hade följt med bussen till Arlanda för att hämta upp dem där, och på vägen hem frågade en av ryssarna varför vägen var inhägnad på långa sträckor. Var det förbjudet område i omgivningarna eller...?

Jag förklarade att det var viltstängsel och avsett för att hålla djuren från vägbanan och att det på så sätt blev säkrare för både djur och bilister.

Ryssen glodde på mig och undrade om vi svenskar var riktigt kloka. Undrar vad han hade sagt om en passage för grodor?

Vår!

Idag var det vår på riktigt; sol, kring 15 grader och svag vind. Perfekt väder för årets första längre cykeltur. I höstas körde jag en femmilatur där jag tog totalslut efter tre. Idag var jag var litet nyfiken på vad vinterns envisa knallande haft för effekt på cykelmusklerna.

Det blev en bra start på säsongen, totalt c:a 10 mil utan genomklappning.

Turen gick hemifrån och bort till gruvan i Torsåker igen. Det finns mycket gruvhål registrerade i Riksantikvariets databaser (Fornsök) och några kanske skulle passa för litet klättring. Det ställe där vi klättrade förra helgen förtjänade en bild.

Klicka på bilden för att se den i ännu större version.

Det ser inte så märkvärdigt ut på bilden, men det är alltså 50 meter från den högra kanten ner till botten. Vad vi missat vid tidigare besök var att några meter åt NV från den plats där bilden är tagen ligger ytterligare ett brådjupt gruvhål. Det är betydligt trängre men tycks vara lika djupt som det större schaktet.

Dit måste vi ta oss ner nån gång!

Stollgruvan

Jag har träningsvärk. Både ben och armar fick jobba litet för mycket igår, främst på grund av dålig teknik i att klättra på ett singelrep.

Vi var nämligen och klättrade i gruvan på Storberget igen, den här gången riggade vi repet från andra sidan av gruvschaktet jämfört med för en månad sedan. Det innebar att stora delar av firning/klättring skedde med frihäng.

Nja, resten var kanske att räkna som frihäng det också. I och med att schaktet lutar så kom lodlinjen från toppen på repet att hamna ungefär 2/3-delar ner i schaktet. I och med snösmältning och vattendropp från ovan så var den nedre delen täckt av en snorhal iskaka som bara ställde till det.

Armarna fick jobba onödigt mycket.

Äh, varför berätta i ord när det finns en film?

AdLibris

I ett tidigare inlägg berättade jag om cirkusen kring en beställning av hjälmfäste för pannlampa från Inglesport. Då ville leverantören betala mig 26 GBP via PayPal, för en vara som jag beställt från dem. Det blev litet snurrigt innan det redde ut sig.

Till saken hör att beställningen till en början sögs upp i ett svart Internet-hål utan att lämna något tecken efter sig att den tagits emot av Inglesport. I förvirringen innan jag fick bekräftat att de verkligen fått min beställning så beställde jag samma vara från en annan leverantör för att vara säker på att åtminstone någon skulle kunna leverera.

Idag kom en avi för ett postförskott på 30 kronor från AdLibris. Ännu mer förvirring från min sida då jag mig veterligen inte beställt något därifrån nyligen. Och vem skickar ett postförskott på 30 kronor, det täcker ju bara portot?

Nåväl, jag åkte ner till ICA i Hedesunda och 'köpte ut' mitt paket och rev nyfiken upp det direkt jag kommit ut i bilen igen. Där låg ännu ett paket med samma sorts hjälmfäste som jag beställt och fått från Inglesport!

Så nu har jag så att jag kan montera pannlampa på två hjälmar, men det är egentligen inte fel då jag kan skaffa en hjälm till och ge den till äldsta dottern som är litet nyfiken på grottkrypande. En extra pannlampa har jag redan.

Men tänk att det kan gå så mycket troll i en pryl som består av två enkla plastbitar. Den förste leverantören vill ge mig betalt för att ta emot en vara, den andra leverantören skickar via AdLibris som ombud samma moj till enbart portokostnaden. Jag kanske skulle beställa fler hjälmfästen från olika håll och se om jag kan göra en rejäl vinst på det hela?

:-)

Uppdatering 2011-04-06: Jag mejlade addnature.com och berättade att de inte tagit betalt mer än en krona för varan. De blev glada och skickar en faktura på 239 kronor. Ibland är det billigt att skaffa ett rent samvete.

Till minne av Helge

Sent i höstas gick en orienterarprofil bort vid en ålder av 87 år. Som aktiv tillhörde Helge Hellström den svenska eliten i orientering på 1950-talet, men Helge fortsatte hela sitt liv med orientering så länge kroppen orkade, både som aktiv och som kartitare/banläggare.

Våren 2005 fick jag Helge på film av en ren händelse då han passerade en kontroll på Gävle OK:s orienteringstävling det året. Jag lär aldrig få uppleva en liknande historia utspelas helt oregisserad framför mig.

Jag har tidigare visat filmklippet i begränsade kretsar och vet inte om Helge visste om dess existens, även om jag misstänker att han gjorde det.

På Gävle OK:s tävling på våren 2008 dök Helge upp, men den här gången stödd på kryckor. Jag tror inte han deltog i tävlingen det året, men han kunde ändå inte hålla sig borta. När han kom så såg jag att han tog sikte på mig och stegade fram, varefter följande monolog utspelade sig (fritt ur minnet):

- Det är du som är kartritar'n va? Då ska du veta att man....<lång harang av synpunkter på kartan>
- Sen har du varit med och lagt banorna, eller hur? Då tycker jag att du.... <ännu längre harang med synpunkter på banläggningen>.

Helge tystnade några sekunder, lade huvet på sned och plirade lurigt på mig. Sen sade han:

- Men du är ju förstås bara nybörjare du!

Nog hade Helge sett filmklippet. Nu fick han ge igen! :-)

Jag tycker själv att filmsekvensen inte på något sätt gör narr av Helge, utan ser den mer som ett bevis på osedvanlig vilja och envishet, trots att kroppen inte riktigt vill vara med på det Helge bestämt sig för att genomföra.

Mitt sätt att hedra Helge är att lägga ut filmen för åtkomst på YouTube. Vila i frid.

American Breakfast

Det har inte hänt nåt särskilt de senaste dagarna. Jag tränar klättring upp och ner längs repet i ladan och får allt bättre kläm på hur jag ska ordna alla pryttlar som ska användas i olika moment. Men i övrigt inga nyheter.

Jag får vaska i minnesbanken i stället och kom ihåg en episod från en resa till San Diego i USA för några år sedan.

Anledningen till resan var mitt deltagande vid en större konferens kring storage, dvs. teknik och metoder för att lagra stora datamängder. Episoden handlar om frukosten efter den första natten på plats i San Diego.

Intill hotellet (Holiday Inn) låg en enklare diner i ungefär samma stuk som en hamburgerrestaurang men inte riktigt lika sunkig som de kan vara. Det var i alla fall litet stil på stället såtillvida att man blev ledsagad till bordet av en servitris som direkt tog upp beställning över det som inte gick att plocka åt sig ur buffén.

Jag beställde kaffe, trots att det sällan smakar som det gör hemma. Därefter gick jag bort till buffén och plockade på mig litet av varje. Det fanns en del att välja på så det tog en liten stund.

Tillbaka vid bordet hittade jag en mugg och en kanna, kaffet var tydligen serverat redan. Jag satte mig och hällde upp en kopp utan att upptäcka något särskilt.

Första klunken sade dock att jag hällt i något helt annat än kaffe, nämligen lönnsirap som ska användas till amerikanska pannkakor (som jag missat att förse mig med). Vätskan var ungefär lika brun som lankigt kaffe, men något mera trögflytande, inte särskilt svårt att göra fel om man är litet morgontrött. Gott var det INTE.

Servitrisen höll god min och höjde inte ett ögonbryn när jag bad att få en ny (tom) mugg när hon till sist kom med riktigt kaffe. Inte första stollen som gjort det misstaget (förhoppningsvis)...

---

På konferensen hände förresten an annan kul grej. Efter varje konferenssession lottade arrangörerna ut litet 'priser' bland dem som lämnat in utvärderingsblanketter efter föregående session. Jag brukar aldrig vinna något, men jag krafsade ändå ihop nåt slags betygsättning och tänkte inte mer på saken.

Förrän konferencieren började staka sig ordentligt framme vid podiet:

'jft... djflt... duffet...'

Det lät ungefär som tungan hade torkat fast i gommen på honom.

Jag fattade ganska kvickt vad det var han försökte säga (Djuvfeldt) och gick fram och hämtade mitt pris, en 4 GB iPod Nano. Det var i alla fall ingen annan som gjorde anspråk på priset, som förresten fungerar fortfarande.

---

Nu ska jag ut på kvällspromenad, det blir väl ett par timmar.

Svejs

Älgjakt

Jag upptäckte för en tid sedan att en episod ur mitt liv har blivit en liten snackis, vilket jag inte har något emot. Däremot verkar det som om skrönan över tid broderas ut litet och kanske inte återberättas helt sanningsenligt.

Av den anledningen kommer här originalversionen.

Det var i början av december 1998, knappt en vecka efter det minnesvärda snöfall som dränkte Gävle i 1,5 meter snö och som korkade igen centrala Gävle och ett korvformat område med ena änden ute vid Utvalnäs i norr och den andra i Hedesunda i söder.

Familjen bodde på den tiden i den lilla byn Gräsbäcken, mitt i skogen mellan Hedesunda och Gävle. Jag hade fått för mig att cykla till och från jobbet året om och hade hållit på med det några år.

En av de första dagarna efter det att vägarna blivit upplogade och det gick att ta sig till och från jobbet var jag på  hemväg. Klockan hade väl hunnit bli framåt sex på kvällen och jag svängde av i Jordåsen för den sista lilla biten grusväg hem till byn. Kartan nedan visar min cykelväg hem den sista milen.

Vid [1] stod helt plötsligt två älgar mitt på vägen, en ko med årskalv där lillen förmodligen var tacksam över att slippa pulsa i snö upp till huvudet och därför gärna vilade ut på den plogade vägen.

Jag tvekade några sekunder men beslutade mig för att skrämma ut djuren i skogen för att komma förbi och hem till min egen familj. Jag satte fart mot ko och kalv och hoppades på det bästa.

Kon tog ett vigt skutt över den höga snövallen och ut i obanad terräng. Kalven ville däremot inte lämna vägen utan började lunka söderut åt samma håll som jag skulle. Ajdå.

Jag ökade farten för att antingen skrämma ut kalven i skogen eller köra förbi den. Det gick inte, kalven ökade farten den också. Efter ett par hundra meter började jag bli orolig, dels för att jag skulle skilja ko och kalv åt, men än mer för att kon skulle komma sättande bakifrån för att skydda sin telning. Ett par älgklövar i nacken är säkert ingen skön upplevelse.

Jag beslutade mig för att sätta allt på ett kort och ökade farten ännu mer. Det gjorde kalven också, ökade farten alltså. Nu blev det rejs! Jag gnodde på så fort jag orkade i snömodden och segade mig sakta upp jämsides med kalven. Jag kommer aldrig att glömma synen då framhjul och älgmule låg sida vid sida; en vilt galopperande och storflåsande älgkalv med tungan slängande fram och tillbaka.

Jag såg förmodligen inte piggare ut själv men vid [2] så kom äntligen en liten utförsbacke och jag kunde få de sista metrarna och visa baklyset för älgen vilket gjorde att den lugnade ner sig och saktade in. Äntligen förbi!

Jag mätte på kartan efteråt och kom fram till att vi hade jagat på varandra i drygt 2,5 km.

Nu var det i alla fall skönt att pusta ut den korta bit som var kvar och försöka bli av med all mjölksyra. Men det var inte slut än, vid [3] stod en annan älgkalv mitt i vägen och såg vilsen ut. Ingen ko syntes dock till, och dessutom verkade den vara halt, kanske en skada efter höstens älgjakt. Mamma älg kanske låg i nån frysbox numera, vem vet.

Hursomhelst, jag orkade definitivt inte med ännu ett sprintlopp utan rullade sakta bakom älgen som lunkade på söderut trots sin skadade bakskank. Efter några hundra meter var det dags för mig att svänga vänster in på gården [4] och älgkalven kunde fortsätta söderut utan att ha mig i hasorna.

Jag har hört varianter på storyn som bland annat innebär att jag jagade kalven och jag i min tur är jagad av älgkon. Det stämmer alltså inte. Min upplevelse blir dock inte mindre surrealistisk för det.

Så jagar jag älg...

PayPal

Visst ja, det finns ju en fortsättning på föregående inlägg.

Jag hittade ingen svensk nätbutik som förde det hjälmfäste jag letade efter. Däremot hade Inglesport de rätta tillbehören till min pannlampa, så jag lade till artikeln i varukorgen i deras webbutik och gick till kassan.

Knappade in kontaktuppgifter, mm och bekräftade ordern genom att klicka på en knapp. Slurp. Ordern sögs upp i någon cyberrymd utan att jag fick nån bekräftelse på att jag verkligen beställt något. Mysko.

Skickade någon dag senare ett mejl till webbutiken och undrade om min order verkligen registrerats, och fick efter några timmar svaret:

"Hi Torbjorn.

We did indeed get your order.With international orders we need to get a price for posting, and then send you a money request order via paypal for postage and goods.We have placed an order with our suplier this morning and you should be getting a money request either tomorrow or Wednesday, and then your goods will be dispatched.
Many thanks Gordon"


Det hade tydligen fungerat bakom kulisserna i alla fall, men man kan ju fundera litet på användarvänligheten. Men britter kanske prioriterar innehåll framför form och tycker det är helt ok med webbutiker som inte utvecklats något sedan dotcom-erans barndom.

Hursomhelst, nu var det bara att invänta en betalningsanmodan till PayPal och fullfölja köpet genom att betala vara+frakt. Döm om min förvåning när mejlet från PayPal till sist ramlade in i inboxen;

"Dear tobbedj@gmail.com
Just thought you'd like to know Inglesport Ltd sent you £26.93 GBP.--------------------------------------------------------------------

Note from Inglesport Ltd:Hello......

If we were to send the goods to you in Sweden the postage will cost £6.93
The total cost of the goods and postage will be £26.93

Many thanks

Johnny

Claim Your Money Nowhttps://www.paypal.com/...

Once the money's there you can:
Spend the money online at thousands of shops that accept PayPal.
Transfer it to your bank account (takes 2-3 days).
Transfer the money to a credit card.

Button not working?
To claim your money, sign up for an account using this email address: tobbedj@gmail.com. If you already have a PayPal account, just add this email address to it.
When that's done - and you've confirmed your email address - this payment will show up in your PayPal account.

Shipping address
Inglesport Ltd
11 The Square
Ingleton, North Yorkshire
LA6 3EB
United Kingdom

Yours sincerely,
PayPal"

Det blev till att skicka ett meddelande tillbaka med frågan om det inte var jag som skulle betala dem och inte tvärtom. Strax efteråt kom en anullering av utbetalningen och därefter den förväntade anmodan om betalning tillsammans med en ursäkt för att de virrat till det.

Firman har i alla fall funnits i 30 år så de kan inte ha skänkt bort alltför mycket pengar i alla fall.  :-)

Tillfälligheter, igen

Det lär väl inte ha undgått någon som läst några tidigare inlägg att jag är road av prylar (pryltok, prylbög...). Jag försöker dock i allmänhet hålla mig till saker som jag har någon praktisk nytta eller nöje av och som går att använda för att genomföra eller förenkla mina huvudintressen. Jag samlar inte på mojänger för samlandets skull och behöver inte ha dubbelt av allting.

Nåväl, i inventerandet av marknaden för klätterprylar hamnade jag förra helgen på webbsidan för ett företag i säkerhetsbranschen (fallskydd) och som tillika är agent/grossist för ett flertal kvalitetsmärken inom klätterområdet. De säljer alltså inte produkter direkt till privatpersoner utan endast till företag.

De hade dock ett hjälmfäste för pannlampa i sortimentet och precis den modell jag letat efter i allsköns nätbutiker men inte hittat (i Sverige i alla fall).

För att hitta någon av deras återförsäljare hamnade jag på en sida på webplatsen med namn på diverse kontaktpersoner. Ett av namnen kände jag igen direkt, Knutte och jag sprang orientering för samma klubb i början av 1980-talet. Sedan dess har våra vägar bara korsats en gång då han ringde upp för 5-6 år sedan och frågade en del om GPS:er.

Ett annat namn kändes också bekant. Kunde det vara så att vi gjort lumpen tillsammans? För att slippa grubbla så skickade jag ett mejl till Knutte och morsade, samtidigt som jag bad honom fråga sin kollega om mitt minne var rätt eller ej.

Inom en kvart hade jag svar från Peter. Visst, vi gjorde båda lumpen i Kiruna 1976-77 och delade alltså en hel del minnen (men man kommer ju bara ihåg det roliga).

Två gamla bekanta som jag alltså lärt känna var och en för sig i helt olika sammanhang, har efter diverse turer hamnat på samma företag. Och det i en bransch som är ganska smal. Och dessutom med produkter som jag är intresserad av.

Jag borde köpa en trisslott...

SRT

I torsdags kom en påse klätterprylar från Inglesport i UK. Liten julafton för en pryltok som jag alltså. Men det blev först idag som det fanns tid över för att testa prylarna och tekniken.

SRT i rubriken står för Single Rope Technique (jag tror jag har nämnt det i nåt tidigare inlägg) som är redskap och metoder för att klättra upp och ned på ett och samma rep.

Jag är ju fullständigt grön på området men nyfiken som tusan på om jag kommer att lära mig det hela. Till en början blev det att läsa sig till vad som behövs om knopar, säkring, firning och klättring, men om man som i mitt fall har en stor lada på tomten kan man ju träna praktiskt också.

Sagt och gjort, idag fick jag upp ett rep högt uppe under taket och kunde börja testa prylarna och se om jag begrep hur de ska användas.

Hur svårt kan det vara egentligen?

Vid första försöket klättrade jag upp någon meter och försökte därefter komma på hur jag rent tekniskt skulle skifta från klättring uppåt till firning nedåt. Jag blev hängande med kortslutning i huvudet och tvingades fuska för att ta mig ner på golvet igen.

Efter en kort titt i handboken så hade jag någotsånär grepp om det hela och gjorde ett nytt försök. Jag lyckades skifta från replåsen till firningsmojen, men glömde i yran att säkra redskapet och dalade ganska direkt ned på golvet igen.

På'n igen. Klättrade litet högre den här gången, bytte från replåset på magen (croll) till firningsbromsen och satt därefter fast. Jag hade monterat bromsen för lågt och det övre replåset satt fortfarande kvar en bit över huvudet under belastning vilket gjorde att jag inte kunde få loss det. Jag kunde varken komma upp eller ned där jag hängde. Jag lyckades ta mig ur det hela och firade mig sakta ned på golvet. Att de ska vara så jäkla svårt att tänka rätt.

Hur kommer jag ner nu?
 (det går inget vidare att klia sig i huvet genom hjälmen)

Det fjärde försöket gick dock bra. Jag klättrade upp en 3-4 meter innan jag växlade till firning utan problem och tog mig lugnt och sansat ner på golvet igen. Jag är tydligen inte helt obildbar i alla fall.

Jag kommer nog att hänga oftare ute i ladan i fortsättningen (i dubbel bemärkelse).

Ha det

Bäversafari

Sedan några år finns det bäver i Dalälven och i hedesundaskogarna, bland annat i en av de större bäckarna som rinner förbi en knapp kilometer hemifrån. Längre upp i skogen fanns en damm som numera är raserad och strax intill dammen låg också en bäverhydda sist jag var där.

Dagens promenad gick förbi ett ställe där en bäver varit igång efter gårdagens snöfall. Det syntes färska släpspår där den rackaren hade dragit ner grenar till bäcken.

Det är ett litet bestånd med lövsly som varit vinterskafferi för bävern (det kanske är fler än en, men det vet jag inte). Överallt sticker korta spetsiga stubbar upp ur snön, men resterna av det som fällts är borta och troligen uppätet.

Det är ju inga konstigheter med detta, det roliga i sammanhanget är att matplatsen ligger mindre än tio meter från landsvägen, alldeles intill cykelbanan som går mellan byn Ölbo och ner till Hedesunda samhälle. Så värst skygga tycks inte hedesundabävrarna vara i alla fall.

I bilden syns tydligt spåren efter hur bävern släpat grenar och småkvistar ned till vattnet.

Tillfälligheter

Ibland löser sig saker utan ansträngning...

I föregående inlägg berättade jag om lördagens klättrande i gruvhålet på Storberget i Hofors. Det finns ju en risk under sådana övningar att någon har invändningar mot aktiviteten, t.ex. att markägare vill begränsa kommersiell användning av den egna marken. Exempel finns ju där affärsmässig verksamhet med t.ex. forsränning leder till markslitage och nedskräpning.

Vårt klättrande har ju inte den inriktningen utan är fritidsaktiviteter på ideell basis, så formellt skulle vi ju kunna åberopa allemansrätten som grund för klätterövningarna.

Hursomhelst, idag hade jag ett avtalat möte med en extern konsult som genomfört en förstudie för Lantmäteriets räkning. Av en händelse fick hon syn på en av bilderna jag tog i lördags, vilket hon kommenterade med:

- Vad häftigt. Storberget känner jag igen. Det är min familj som äger marken.

Jag kände visserligen redan tidigare till att hon bor med sin familj i Torsåker, men inte att hennes far för flera år sedan lyckats förvärva en stor fastighet som bland annat täcker in i princip hela Storberget. Tala om sammanträffande.

Med allt detta serverat var tillfället perfekt att be om ett mer formellt klartecken för fortsatt klättrande, givetvis under samma former som tidigare.

Inga problem med den saken, tack Maya.

Storberget

Det blev ett besök i Storbergsgruvan i Hofors i lördags.

Kompisarna Niklas och Jonas hade varit där ett par veckor tidigare för att träna repklättring (SRT) och firat sig ned i ett av schakten. SRT betyder förresten Single Rope Technique och är en metod för att i grottsammanhang kunna ta sig ner och upp i vertikala grottgångar längs ett singelrep. Tekniken används inte bara i grottor, utan t.ex. av arborister vid skötsel av träd.

Tyvärr så hamnade de i fel hål förra gången och kunde inte komma åt de intressantaste delarna av gruvan. I lördags var det dags för revansch och jag hängde på för att ta litet bilder - klättra får jag träna på mer innan jag ger mig på att fira mig ner i ett 50 meter djupt gruvhål. Jag tog trappan ner i gruvan i stället.

Niklas klättrade ned först...

...därefter Jonas

De hamnade inte ända nere på botten utan blev tvungna att använda repet på nytt för att ta sig  vidare ner i gruvan.

Jag vet inte när man började bryta malm i Storberget, men troligen var viss brytning igång redan på medeltiden. Gruvan lades dock ned definitivt kring 1920. Vingesbacke gruva i närheten räknas också till en av storbergsgruvorna och där bedrevs gruvdrift ända fram till 1980.

Under sommarhalvåret ges guidade visningar, vilket kan rekommenderas en het sommardag då det är skönt att svalka av sig i gruvan.

Nere i gruvan skulle vartenda hål undersökas

Tänk att det mesta av dagbrottet är gjort med tillmakning!

Nere vid gruvmuseet finns en nybyggd eldpallkoja som står öppen. Ved finns också.

Det blev en fin tur. Nu återstår att göra något vettigt av alla bilder och filmsnuttar som togs under dagen.

Kaffe

När man som jag lagt om livsstil och strukit en massa godsaker från menyn (sånt man blir tjock av), så är det ju alltid kul att hitta något annat ät/drickbart som inte lägger sig som bilringar, dubbelhakor eller gäddhäng.

I mitt fall så har jag upptäckt kaffedrickandet på nytt, då jag insett att jag i alla år och fram till nu druckit beskt brunt vatten.

Det hela började egentligen för drygt ett år sedan då jag var på väg i bil från Arlanda och hem till Hedesunda. Jag var litet trött efter en hel dags konferens och behövde något uppiggande. Det närmaste stället jag kunde komma på som låg någorlunda nära E4:an var Max-restaurangen vid norra infarten till Uppsala.

Jag beställde en svart kopp kaffe i en pappmugg, fyllde på den i kaffeautomaten - en sån som mal bönor och brygger direkt - och gick och satte mig i bilen igen.

Kaffet i muggen tog väl slut i höjd med Björklinge, men kaffesmaken satt kvar i munnen nästan hela vägen hem. Det hade jag aldrig varit med om tidigare. Tänk att ett hamburgerhak kan ge en sån oväntad upplevelse.

Några dagar efteråt började jag luska i vilka möjligheter som finns att själv laga riktigt gott kaffe, främst för att åter få uppleva känslan i bilen hem.

Jag tittade på s.k. pod-bryggare, på espresso-bryggare och andra kaffemaskiner. Antingen var kaffeutbudet för magert (pod) eller så var maskinerna ruggigt dyra. Det stannade där och inget hände förrän jag för några månader sedan skaffade en liten pressbryggare till jobbet, där kaffet alltid varit riktigt dåligt.

Nu började det ta sig, även om jag använde färdigmalet kaffe. Uppmuntrad av framstegen så skaffade jag en liten enkel och billig eldriven kaffekvarn och en påse kaffebönor.

Wow! Nu insåg jag vad man kunde uppnå med små medel och få ett kaffe som ger en helt annan upplevelse än den trista bruna vätska jag sörplat tidigare.

Så numera letar jag litet roliga sorter i de få butiker i Gävle som säljer kaffebönor. Favoriten i nuläget är en sort från Sidamo-distriktet i Etiopien, men det kommer säkert att ändra sig framöver. Allt är i alla fall bättre än Gevalias standardkaffe.

Upplevelsen är ungefär densamma som att sitta och tänka på allt möjligt och samtidigt smutta på en skvätt single malt whisky, eller att långsamt sitta och dra i sig en god öl, gärna en ale. Jag inbillar mig att kaffet är något hälsosammare, även om man får pinka oftare.

Med anledning av sommarens planerade Fjällmöte så skaffade jag också en liten handkvarn att använda tillsammans med en fiffig och stryktålig pressbryggare i stål som jag skaffade i julas. Så nu ser jag fram emot att få sitta på en fjällsluttning och njuta och slippa det eländiga pulverkaffe som annars har varit alternativet vid uteaktiviteter.

Nya intressen

Bloggandet har legat nere ett tag då jag inte tyckt det funnits något av intresse att skriva om. Det här inlägget är mer av karaktären 'visa livstecken' än något annat.

Men det skulle handla om nya intressen som börjat spira...

Jag började springa orientering när jag var i 15-årsåldern och höll på med det som aktiv fram till 1986 då hälsenorna sade stopp. Jag kunde dock inte släppa föreningslivet utan fortsatte som ideellt arbetande klubbfunktionär i Gävle Orienteringsklubb fram till för ett par år sedan. Då var jag mätt efter att ha både ritat en karta norr om Hedesunda och varit med och arrangerat en tävling i området.

Någon nytändning inom orientering blir det troligen inte, så jag har funderat om det finns något annat föreningsliv att prova på. Något som bedrivs utomhus med hyfsat stort inslag av fysisk ansträngning och som går att bedriva trots ruttna hälsenor.

Av en ren händelse så kom jag att jobba ihop med en kollega på Lantmäteriet som visade sig vara aktiv i Svenska Speleologiförbundet, en grottkrypare alltså.

Det visade sig att Niklas höll på med förberedelser för en planeringsträff (inför sommarens aktiviteter) som skulle äga rum i Gävle i mitten av februari och jag lät mig bli shanghaiad som hjälpreda under den träffen som lämpligt nog var tänkt att äga rum i Lantmäteriets lokaler.

Den skara som dök upp lördagen den 19/2 visade sig vara av ungefär samma skrot och korn som jag själv; dvs. friluftsintresserade idealister. Det tog inte lång stund att bestämma sig om att vara med på sommarens Fjällmöte, som i år äger rum i början av augusti.

Platsen är norr om Torne träsk i ett område med kalkberggrund vilket är en förutsättning för bildandet av s.k. karstgrottor, dvs. grottsystem skapade av rinnande vatten som eroderat kalkstenen. Det finns några kända grottsystem som skall dokumenteras och kanske går det att hitta något nytt också, vi får se.

Bara för ett år sedan var jag så otymplig att jag inte skulle kommit på tanken en gång, men nu har ju de fysiska förutsättningarna för att krångla sig igenom trånga grottpassager blivit  betydligt bättre.

Nu har jag i alla fall något mer att rapportera om i fortsättningen, förutom kilon och kalorier.  :-)

Alla känner apan...

Det blev en kort tur till Gysinge i söndags med kameran som sällskap. Det bildas en hel del kul formationer i forsarna som kan ge bra bilder om man kommer åt att plåta dem ur rätt vinkel. Tyvärr hade jag inte telezoomen med mig (vad tänkte jag på?), så det enda jag kom åt på någorlunda nära håll utan att ramla i vattnet var de här 'fötterna' av is.

Två fotografer till knallade omkring i omgivningarna, också på jakt efter något intressant motiv. Det blev litet snack med dem om bilder, kameror, tänkbara vyer i närheten, mm. När vi pratat en bra stund kom någon på att det var läge att presentera oss för varandra.

Presentation, handskakning och allt det där. Jag sade mitt namn och en av de två tystnade någon sekund och frågade sedan:
- Du cyklar en del va? Har kört Finnmarksturen på bra tid eller hur? Och så cyklade du till jobbet från Hedesunda varje dag också.

Alltihop stämde på pricken, och jag undrade förvånad hur han kunde veta allt det där. Det visade sig att han tävlat på MTB för Sandvikens CK under samma period som jag körde litet småtävlingar i Gästrikland, dvs för bortåt femton år sedan. Vilket minne!

Att han kände till mitt cyklande till och från jobbet förvånade mig verkligen, men under den perioden (fem år i mitten av 1990-talet) jag cyklade året runt till och från jobbet (25-30 km enkel resa) så fick jag väl närmast en kufstämpel av mina jobbarkompisar. Det ryktet spred sig alltså också utanför Lantmäteriet.

Prylar för en gubbe

Jag har ju kommit upp i den åldern där man inte längre kan ta för givet att kroppen funkar som den ska. En sak som jag blivit medveten om sedan jag åkte in på sjukhus i höstas är hur viktigt det numera är för min del att hålla koll på blodtrycket. För att motverka det tokhöga blodtryck jag hade tidigare så käkar jag numera medicin mot detta och då är det intressant att själv kunna kolla om medicineringen ger någon effekt.

Redan första veckan efter att jag blev utskriven från sjukhuset skaffade jag en blodtrycksmätare av bordsmodell, dvs. en rejäl basenhet med slang till en fullstor manschett att fästa runt överarmen. Den fungerar bra men är litet otymplig och i mitt tycke inte tillräckligt enkel att använda.

Så jag skaffade en mindre modell som fungerar alldeles lysande. Mycket enklare att ta på sig innan mätning. Storleken gör ju att den kan tas med på resa om det skulle behövas. Drivs av två AAA-batterier (LR03) som ju inte räcker i evigheter men är lätta att få tag i nästan överallt.

Prislappen blev visserligen 1200 kr, men ändamålet tycker jag motiverar priset trots allt.

Blodtrycksmätare modell Omron R6

iPhone vs Android

Jag har två telefoner i jobbet, en iPhone 4 och en Samsung Galaxy S i9000 (hopplös modellbeteckning). Det finns två anledningar till att jag har dessa, där huvudorsaken är att jag är inblandad i Lantmäteriets utveckling av appar för båda plattformarna. Jag har också ett åtagande att videofilma interna seminarier och informationsträffar så att dessa kan göras tillgängliga för dem som av olika anledningar inte har möjlighet att närvara. Ambitionen är att resultatet skall kunna testas och visas på olika enheter, däribland på iPhone- och Android-lurar.

Att få över resultatet för visning på Android-telefonen är en barnlek. En kompakt DivX-fil är enkel att kopiera över till telefonens minneskort via USB. Ingen särskild drivrutin behövs, utan PC:n identifierar telefonens minneskort som ett massminne. På telefonen behöver man göra två saker, först välja USB-läget Masslagring efter att USB-kabeln kopplats in, och därefter aktivera förbindelsen genom att först dra ned aktivitetsmenyn från skärmens överkant, klicka på 'USB har anslutits' och därefter välja knappen 'Montera'. Därefter är det bara att utföra ren filkopiering, t.ex. med drag-och-släpp,  mellan dator och telefon. Uppspelning av en DivX-fil kan göras med den standard videospelare finns installerad på telefonen redan vid köpet.

Att göra detsamma med en iPhone innebär att man erkänner sig omyndigförklarad och tvingas använda Apples program iTunes. DivX som videoformat stöds inte från början av iPhone, utan man är tvungen skaffa en lämplig app, där jag hittat och installerat två stycken för att kunna testa (Movie Player och CineXPlayer). Det är säkert två utmärkta videospelare, men problemet är att jag inte får över DivX-filmerna till telefonen. Detta tycker Apple att man ska göra via iTunes genom att lägga till filmer till det egna biblioteket och sedan synkronisera biblioteksmapparna på datorn med telefonen. Det låter ju enkelt men problemet är att iTunes inte tycks vilja kännas vid en DivX-fil som en synkroniserbar mediafil.

Det är förmodligen fråga om ett fall av SBS från min sida, men jag begriper inte varför man har krånglat till hanteringen så förbannat att man som i mitt fall med 25 års erfarenhet från PC-världen inte kan lura ut hur man ska bära sig åt. Jag gillar min Samsung Galaxy men avskyr min iPhone som inte vill samarbeta. Jag skiter fullständigt i att Apple har en högre hip-faktor, jag vill ha prylar som det går att begripa sig på.

Jag blir nog sittande en stund för att lura ut en metod att få över mina filmade sekvenser till ajfånen, så att jag kan tota ihop en instruktion till andra på Lantmäteriet som blivit pålurade(!) en likadan telefon.

Uppdatering 21:55
Jag gav upp DivX-spåret. Det fick bli kodning till H.264 (mpeg4) i stället. Då svaldes filerna av iTunes och synkades med luren. Jag slängde alltså ut 37 kronor på två appar alldeles i onödan. Lärpengar. En liten tröst är i alla fall att konverteringen från t.ex. .wmv-format till .mp4 klaras galant av Adobe Media Encoder (ingår i sviten Production Premium) som jag har sedan tidigare. Var annars på väg att skaffa Aunsoft Video Converter för några hundralappar men hejdade mig i tid.

Lägesrapport från viktreduceringsprojektet

Jag har tagit det ganska lugnt under andra halvan av januari och inte legat på alltför stort energiunderskott. Kroppen behöver litet återhämtning efter det tuffa programmet tidigare, vilket innebär att jag legat still på ungefär samma vikt under de här veckorna.

Tanken har varit att ge kroppen en chans att reparera slitna muskler och leder så att jag inte kör sönder mig själv. Vikten på morgonen pendlar mellan 76 och 77 kilo vilket känns helt ok. Planen är dock att skala av mer fläsk och komma ner till 70 blankt. Det kommer jag dock inte att kunna göra enbart genom att promenera, så jag inväntar vårvärmen och ser fram emot att kunna göra längre pass på cykeln.

Att köra MTB på knöligt underlag och i backig terräng ger större effekt då större delen av kroppen får jobba. Dessutom blir det roligare att kunna variera sig med den längre aktionsradien.

 Jag måste ju visa en jämförelsebild mot den som visats i ett tidigare inlägg. Det är samma par jeans på båda bilderna! (Elin fotade)

Viktrejset (TIA VII)

Jag tänkte avsluta serien av inlägg kring min viktminskning med en sammanfattning av den metod jag använde. Här kommer den.

För det första - börja motionera, men starta lugnt

Jag började trevande med 4-5 kilometer i lugnt tempo. Det visste jag att jag orkade trots alla extra kilon. Det hände ju faktiskt redan tidigare att jag var ute och knallade ganska långa sträckor när jag var ute för att fotografera.

Så fort jag kände något som kunde tolkas som en blivande överansträngning - ihållande smärtor i leder eller muskler - så lugnade jag ner mig, i första hand genom att gå saktare och kortaste vägen hem, i andra hand genom att vila en dag om känningarna fanns kvar dagen efter.

Efter ett par veckor hade benen kommit igång och vant sig vid promenaderna och jag kunde öka längden på ett par pass i veckan med någon kilometer i taget. Att ha planerade vilodagar är också klokt. Själv håller jag mig lugn på måndagar och fredagar, men använder övriga dagar till att ta promenader med så hög kvalitet som möjligt (rätt genomsnittspuls i förhållande till maxpuls). Under en helg blir det dessutom ett riktigt långt pass, med något lägre intensitet för att få litet variation och se något annat än de vanliga rundorna.

För det andra - gå igenom vad du äter och ta bort onödigt energiintag från menyn

För min del så strök jag tvärt direkt allt godis som jag glufsat i mig tidigare. Min erfarenhet är att det bara är att lura sig själv att försöka vänja sig av med ovanor genom att successivt minska på konsumtionen. Det enda raka är att säga till sig själv att "nu är det nog, jag behöver inte det här".

Jag slutade snusa på samma sätt för drygt ett år sedan genom att helt enkelt slänga den dosa jag hade på mig. Anledningen var att jag inte kunde komma på en enda vettig orsak till att fortsätta. Jag insåg att jag inte behövde snus.

Skaffa gärna en stegräknare för ett par hundralappar, och helst då en som räknar ut hur många kalorier du gör av med på ett promenadpass. Då kan du lättare bedöma hur långa promenader du bör ta för att nå önskad effekt.

För det tredje - minska på portionerna och stryk snabba kolhydrater

Det finns ingen genväg - det gäller att ta in mindre med energi än man gör av med. Alla andra knep är lurendrejeri om man inte vill ta till fettsugen.

Jag klarar mig alldeles utmärkt utan bröd, ris, pasta och potatis. Kolhydrater får jag i mig ändå via grönsaker och den müsli jag käkar till frukost.

För det fjärde - ät regelbundet

Ät en riktig frukost, men inte för mycket. Använd en skål för t.ex. fil och müsli som rymmer en lagom stor portion med tanke på det energiintag du vill starta dagen med (300-400 kcal). Tag bara en portion.

Är också mellanmål. I mitt fall tog jag till den sortens lågenenergikakor som vanligen säljs på apotek, alternativt pulvershake som blandas ut i vatten. Samtidigt som lågenergigodiset stillar det mesta av sötsuget som kan komma, så innehåller de en vettig mix av de mineraler och vitaminer som behövs.

Tricket är att äta litet men ofta för att hålla förbränningen igång.

De första 2-3 veckorna kan man köra litet hårdare med maten för att få en kickstart på viktminskningen. I mitt fall så åt jag i princip endast sådant som innehöll proteiner och nyttiga fetter. Kallrökt lax är fortfarande en favorit. Äggröra och bacon funkar bra som omväxling, ugnsstekt kyckling eller nötkött likaså. Genom att konsekvent låta bli kolhydrater så kommer kroppen in i en fettförbränningsfas (ketos) som gör att man snabbt ser resultat och får en moralisk uppmuntran.

För det femte - belöna dig själv

Om du varit duktig och hållit dig till din plan och vågen bekräftat att det fungerar, se till att lyxa till det någon gång per vecka. Ät det som du verkligen uppskattar- men lite. Det smakar tillräckligt gott ändå - du behöver inte lasta in jätteportioner.

Koppla gärna dina egna belöningar till vad du planerat att uppnå. Ett kilo mindre i vikt och du har kanske förtjänat något du tycker om. Är det en ätbar belöning så tänk på energiintaget.

Sätt press på dig själv, t.ex. genom att tala om för andra vad du siktar mot för mål.

André och Gerda bygger ut

Dagens långpromenad gick ner till Ön och Sandsnäs. Vädret var växlande med goda solchanser och jag hoppades på att få till någon snygg bild på vinterlandskapet vid badplatsen som motvikt till alla sommarbilder jag har därifrån.

Jag räknade inte med att träffa på Gerda eller Andre som driver restaurangen vid badplatsen då de i vanliga fall brukar åka "hem" till Holland kring jul och nyår för att umgås med släkt och vänner, eller hinna med någon vecka i ännu varmare delar av Europa.

Jag blev därför både förvånad och glad så jag såg att Gerda kom utkånkande med rivningsvirke från restaurangen där ombyggnaden nu kommit igång ordentligt.

Det är jätteroligt att de vågar satsa, och äntligen får möjlighet bygga om köksdelen som planerat. Jag trodde i ärlighetens namn inte att de skulle göra det nu då sommaren 2010 inte var så lysande för verksamheten på grund av vädret.

Vägen hem blev dryg då tröttheten ökade i takt med att mörkret kom. 19 kilometers promenad blev det i alla fall.

Kilona rasar (TIA VI)

Jag startade alltså mitt viktrace på strax under 100 kilo enligt vågen på sjukhuset, men min egen mätning börjar först då jag kommit hem och fått grepp på hur jag skulle hantera kost och motion. Min egen badrumsvåg visade 96 kg den 2 oktober 2010. Då hade jag säkert tappat ett par/tre kilo redan på sjukhuset tack vare de barnportioner man bjöd på där.

I matväg blev det betydligt striktare ransoner de närmaste veckorna, med målet att ta in högst hälften av den energi som jag förbrukade under ett normaldygn inklusive promenad.

Till en början blev det mest protein och litet fett, kompletterat med måltidsersättning med lågt energiinnehåll (kakor eller dryck) som mellanmål. Och naturligtvis massor med vanligt vatten. Ett normalt dagsintag blev ungefär 1200 kcal, samtidigt som vardagsliv och promenader förbrukade minst det dubbla.

Efter de första fyra veckorna började jag lätta litet på kostkraven och började äta fil och müsli på morgonen tillsammans med ett par kokta ägg. Lunch vanligen någon kött- eller fiskrätt utan andra tillbehör än grönsaker, och ungefär detsamma till middag. Mellanmål i form av lågenergikakor eller en mugg varma koppen.

Sucessivt lättade jag på restriktionerna ytterligare och äter sedan någon månad tillbaka i stort sett detsamma som resten av familjen, förutom att jag konsekvent har strukit bröd, pasta, potatis och ris från menyn. De gånger som maten ändå innehåller en viss mängd kolhydrater så försöker jag minska intaget genom att ta 2-3 tabletter Glucosanol, ett medel som bl.a. finns att köpa på apoteket och som reducerar kroppens spjälkning av kolhydrater.

Under julhelgen fungerade det också bra, även om det ibland kunde kännas svårt att avstå från knäck, pepparkakor och Jansons frestelse. Det blev till att njuta av skinka, lax, sill och köttbullar fullt ut i stället, fast i måttliga portioner.

Den 1 januari 2011 visade vågen ganska precis 78 kilo, vilket tyder på att jag gjort mig av med kring 20 kilo på tre månader.

Detta har också resulterat i att:

• vilopulsen sjunkit från 60 till 45 slag/minut
• alla knäproblem har försvunnit
• jag blir inte längre lika stel i vadmuskulaturen vid snabb promenad
• min "komforttakt" med rätt puls under promenaderna har ökat från 5,5 km/tim till 6,5 km/tim
• promenadtiden varje kväll är nu i regel två timmar
• jag har skärpt min målsättning till att nå 70 kilo vid halvårsskiftet 2011
• utflykterna under helgerna blir längre och längre
• jag har fått en massa kläder som sitter fruktansvärt illa, men...
• ...å andra sidan har jag några kostymer och uddakavajer som börjar sitta riktigt bra!
• snarkningarna har minskat betydligt (enligt de övriga i familjen) och jag sover bättre

Blodtrycket har sakta men säkert sjunkit till en nivå strax över det normala, vilket tyder på att medicineringen fungerar.

Jag har också börjat planera för en Sarek-vandring i augusti, vilket kan bli en extra morot om man uttrycker målsättningen så här:

- Jag ska klara en tiodagarstur med en totalvikt (jag själv plus all utrustning, mat, kängor och kläder på kroppen) understigande de 96 kilo jag vägde den 2 oktober 2010. Som läget är nu kan jag alltså bära med mig 18 kilo. Jag har roat mig med att sätta ihop en lättviktsutrustning på papperet, och kommer då upp i ganska precis den vikten, och då har jag ändå räknat in drygt 4 kilo fotoutrustning och mat för 12 dagar. Det är mycket fläsk det...  :-)

Jag hoppas bara att jag kan slippa sånt här ute på fjället om jag kommer så långt (orsakade en extra vilodag):

Tjurskallen vaknar (TIA V)

På fyra veckor hade jag blivit av med ungefär 7 kilo, utan att jag tagit i särskilt mycket. De första promenaderna gick i ganska maklig takt om c:a 5 - 5,5 km/h, och sällan längre än 7-8 km. Det var en rejäl uppmuntran och jag beslöt mig för att optimera mina insatser ännu mer med hjälp av litet extra prylar.

Det kanske viktigaste redskapet blev en ny pulsmätare, i stället för den Polarklocka som jag badat ihjäl på tävlingen Kanot & Hoj för några år sedan. Det blev en Garmin Forerunner, dvs förutom puls så loggas även position, vilket gör det ganska kul att samla på sig spårloggar från alla promenader (och kommande cykelturer).

Jag har sedan tidigare då jag använt pulsmätare, hyfsat bra koll på de pulsintervaller som gäller för olika slags träningseffekt, och visste att fettförbränning sker effektivast strax under 75% av maxpuls.

Jag vet inte exakt vilken maxpuls jag har numera, men tumregeln är ju att man skall dra av sin aktuella ålder från 220 och då få en hyfsad approximation, i mitt fall alltså kring 165 slag/min, vilket ger en högsta pulsfrekvens för effektiv fettförbränning på 120-125 slag/min. Det är alltför lätt att köra för hårt och inte få ut den önskade effekten och dessutom dra på sig skador. En pulsmätare är en bra broms.

I och med att mörkret kom tidigare på kvällarna så blev det aktuellt att skaffa en lätt liten LED-pannlampa med en brinntid på c:a 2-3 timmar på helljus. För att hålla mig på benen under hösten och vintern på halkiga vägar blev det också ett par vinterkängor med hårdmetalldubbar i sulorna (man får passa sig när man kommer innanför dörren efter promenaderna, annars blir det hål i hallgolvet).

Till sist så införskaffades från Apoteket också en automatisk blodtrycksmätare så att jag på egen hand kunde kolla om medicineringen mot blodtrycket gav någon effekt.

Nu var det dags att skruva upp ambitionerna.

Tour de Ski

Jag är sedan barnsben löjligt förtjust i att följa längdåkning på skidor, ibland i verkligheten eller via radio men oftast som tv-tittare.

Jag har visserligen aldrig tävlat själv sedan lumpartiden (om det nu räknas som tävlande), men tycker mig ändå ha en god känsla för själen inom längdskidåkning.

Det finns en företeelse nuförtiden som jag inte tycker hör hemma i dessa sammanhang och det är kvällspressens rapportering från just skidlopp. Framför allt är det språkbruket och den usla rapporteringen från konkurrensen mellan Sverige och Norge som har urartat, där varenda kamratligt ironisk eller retsam kommentar från det ena eller andra landslagslägret genast får rubriken "HÅN" i en eller annan variant.

Min teori är att kvällspressen (Aftonbladet/Expressen) bemannas av alltför många orutinerade och omogna journalister och redigerare som inte förmår höja sitt rapporterande över den tabloid-nivå som tidningsledningarna tycks vilja hålla.

Jag tycker det visar på en skrämmande brist på respekt för både idrottsutövare, ledare och supporters att från tidningarnas sida vilja piska upp en huliganmentalitet inom längskidåkning som hittills fått hålla sig till ishockey och fotboll.

Dessvärre tycks det som om tidningarna i vissa fall lyckats med detta, vilket är den bild jag får när jag läser läsarkommentarerna till "artiklar" om skidåkning i både svensk och norsk (web-)press.

Nivån på diskussionerna i dessa forum är skrämmande låg, full av konspirationsteorier, verbala snytingar, okunniga påståenden och allt det som tyder på att de som skriver större delen av inläggen antingen är på högst en 14-årings mognadsnivå eller har någon form av bokstavsdiagnos. Tur att det sker via Internet, annars hade det varit fullt slagsmål också, precis som på en fotbollsarena.

Planering av mitt nya liv (TIA IV)

Vid de tidigare tillfällen då jag tagit mig i kragen har jag gjort det på litet olika sätt. Den första gången var då jag i februari 1980 flyttade till Norrköping och bestämde mig för att inte bli ifrånsprungen av mina nya klubbkamrater i GoIF Tjalve.

Jag var inte i så dåligt skick då som hösten 2010, men jag hade i alla fall 12 kilo som skulle bort för att jag skulle nå min tidigare matchvikt (68 kg). Det mesta skalade jag av med hård träning samtidigt som jag fastade under tre veckor. Det tog 5-6 veckor efter den kuren att komma i riktigt bra form igen.

Andra gången startade jag vid 85 kilo och kapade c:a 15 kg i samband med att jag började cykla till och från jobbet. Till saken hör att jag sprang sönder mina hälsenor i mitten av 1980-talet och därför inte kunde springa som förr, vilket var huvudorsaken att jag tjocknat till. Att cykla gick däremot bra, och jag bestämde mig för att bli tillräckligt bra för att klara mig runt bl.a. Vätternrundan och Finnmarksturen med livet i behåll.

Nu var det alltså dags för en tredje vända, men med ett betydlig sämre utgångsläge än de tidigare tillfällena. Knäna hade knarrat ett tag, konditionen var sämre än någonsin, och det var på väg att bli för kallt för några längre cykelturer. I ganska färskt minne fanns också en inflammation i foten jag drog på mig tack vare att jag försökt mig på en långpromenad (9 km) något år tidigare.

Trots det fick det bli promenader som huvudvapen mot fläsket, tillsammans med en radikal omläggning av kosten. Inomhusaktiviteter som gym, spinning, aerobics, mm verkar skittråkigt och är i mina ögon mer sysselsättningar för posörer än sådana som är vana att röra på sig så snoret stänker.

Jag läste också på litet och upptäckte att en tuff GI-diet skulle passa mig bra, trots att jag älskar bröd och pasta i alla möjliga former. Inget sånt i fortsättningen alltså, tillsammans med allt annat som innehåller snabba kolhydrater (potatis, ris, godis, läsk, öl, mm).

Den prioriteringen kändes trots allt ganska enkel, när det fortfarande var helt ok att käka en fin köttbit med bearnaisesås, grönsaker, lax, salami, skinka plus en massa andra godsaker.

Vis av tidigare alltför ambitiösa (och misslyckade) försök att komma i form snabbt, började jag ta kvällspromenader i hyfsad takt, till att börja med 45-50 minuter åt gången.

Ganska snart skaffade jag mig en enkel stegräknare för att få någon sorts grepp om vilken energiåtgång promenerandet krävde, samtidigt som jag höll koll på hur många kalorier jag stoppade i mig under en dag. Jag skrev också upp vad vågen visade varje morgon då jag klivit upp ur sängen för att se om mitt knallande hade någon effekt. Det hade det.

Inläggning på Strokeavdelningen (TIA III)

Efter att ha väntat på akuten bortåt fyra timmar, blev jag till sist eskorterad till Strokeavdelningen på plan 9. Nu vidtog tre dagar med undersökningar, provtagningar och diverse tester, allt för att komma underfund med den egentliga orsaken till mina symptom.

Bland annat blev jag utsatt för:

• CT-skanning
• Ultraljud på halsartärer
• EKG under ett dygn
• Ultraljud på hjärta
• Ideliga blodprov (såg mot slutet ut som en sprutnarkoman)
• Blodtrycksmätning med jämna mellanrum
• Kontroller av finmotorik, balans, logiskt tänkande

Bilden: En fet latmask riggad med EKG-utrustning för dygnsmätning

Efter allt testande, inklusive upprepande av min "story" inför varje ny läkare, så kvarstod fem direkt tänkbara orsaker:

1. För hög kolesterolhalt i blodet
2. Ojämn hjärtrytm (jag har levt med extraslag de senaste 7-8 åren)
3. Borrelia (jag hade ett färskt fästingbett i naveln)
4. Snarkningar och andningsuppehåll
5. För högt blodtryck

Det första resultatet efter alla prover blev en medicinlista som jag tidigare aldrig upplevt för egen del (flertalet får jag fortsätta med de närmaste åren).

När det så blev dags för utskrivning kunde överläkaren inte peka på någon huvudorsak till mina symptom, annat än att jag vägde för mycket och att det fått ett flertal följdeffekter. Jag fick en rejäl uppsträckning och ett "ultimatum" att tjäna fem år av mitt liv om jag gick ner i vikt och började motionera mer.

Till saken hör att jag har en bakgrund som elitlöpare i orientering i yngre år, samt en period som elitmotionär på cykel (i första hand mountainbike) under 1990-talet. Jag har tidigare varit i situationen att vara överviktig för att sedan ta mig i kragen vid två tillfällen. Nu var det alltså dags för en tredje gång.

Vid en tidigare kontrollvägning på sjukhuset noterades jag för 99 kg, vilket på 167 cm kroppslängd blir ett BMI på 35,5. Jag var rejält fet med andra ord.

Mitt löfte till min doktor blev att till den sista juni 2011 ha gått ner till 75 kilo i vikt, och att ha gjort detta med vettigare kost och regelbunden motion.

Projektet kunde börja.

Till sjukhuset (TIA II)

Ambulanstransporten ja, det blev rätt komiskt innan jag kom iväg.

Efter själva undersökningen med kontroll av koordination, balans, muskelstyrka, mm, så ville läkaren ta ytterligare några prover innan ambulansen kom. Han skickade mig därför in till labbet för själva provtagningen.

När jag stack in huvudet genom dörren stod där två smått hispiga sköterskor och ville absolut inte ta emot mig, då de väntade på en akutpatient.

"Tja, jag står ju upp och kan vänta en stund på min tur" sade jag och gick för att sätta mig i väntrummet.

"Men, är det du som är Torbjörn?" frågade en av sköterskorna. "Då är det ju du som är akutpatienten!"

Det blev ytterligare ett par hål i armvecket innan de hittat en ven med litet tryck i.

Själva ambulansfärden blev en lugn historia, ungefär som att åka limousin med tillhörande butler som pysslade om sin passagerare.

Väl framme vid sjukhusets akutmottagning blev jag inföst i ett undersökningsrum och fick vänta en bra stund på att någon intresserade sig för mig. Till sist kom så en läkare och jag fick dra min story för andra gången den dagen (ungefär det jag skrivit i föregående blogginlägg).

Efter ett par timmars ytterligare väntande, med något kort avbrott för ytterligare provtagning, kom en sköterska och meddelade att de fått in ett akutare fall och behövde rummet för att ta emot den patienten. Inte mig emot, ute i väntrummet fanns det åtminstone en tv och litet tidningar att slå ihjäl tiden med.

TIA

Rubriken står för Transitorisk Ischemisk Attack, vilket var det jag drabbades av den 27 september 2010. På mer begriplig svenska så var det fråga om en mindre blodpropp i hjärnan som löste upp sig själv efter en stund.

Jag satt hemma och jobbade med rapportskrivande (jag har lättare att koncentrera mig på sådana uppgifter om jag har lugn och ro omkring mig) kring Lantmäteriets licensiering av Microsoft-produkter, när vänsterhanden plötsligt började konstra. Inget av det jag skrev med vänster hand på tangentbordet blev rätt, hur jag än försökte.

Strax därefter började det sticka i vänsterarmen, vänster ben och vänster ansiktshalva. Jag trodde först att jag fått någon nerv i kläm och tänkte skaka liv i kroppen genom att gå och tömma brevlådan ute vid vägen. Under den korta promenaden fram och tillbaka märkte jag att vänsterfoten kändes avdomnad och litet svår att styra.

Alla besvär gick över inom 45 minuter och jag hade nog inte tänkt mer på händelsen om det inte varit för min äldsta dotter som krävde att jag skulle ringa hälsocentralen. Sagt och gjort, jag ringde och beskrev mina symptom och fick en tid omedelbart för att träffa läkaren.

Det läkarbesöket slutade i ambulanstransport in till Gävle sjukhus för ytterligare kontroller.

Bloggdags!

Jag drev webbsidan kartforum.se under några år men tröttnade på att hålla spammare borta från sidan och lade helt enkelt ned den. Nåväl, det fanns flera skäl förutom spam-problematiken, men det kan jag ta någon annan gång.

I stället tänkte jag lägga litet krut på en alldeles egen blogg, som mest kommer att handla om vad jag gör på min lediga tid. Nåväl, det kan väl slinka med nåt jobbrelaterat också, om jag tror det är något som kan ha allmänt intresse.

Jag tänkte börja med mitt pågående privata projekt - att återfå något av min tidigare fysiska kapacitet. De närmaste dagarna kommer jag att beskriva bakgrunden till varför jag satsar på detta, och hur bra det har gått så här långt.