Alla känner apan...

Det blev en kort tur till Gysinge i söndags med kameran som sällskap. Det bildas en hel del kul formationer i forsarna som kan ge bra bilder om man kommer åt att plåta dem ur rätt vinkel. Tyvärr hade jag inte telezoomen med mig (vad tänkte jag på?), så det enda jag kom åt på någorlunda nära håll utan att ramla i vattnet var de här 'fötterna' av is.

Två fotografer till knallade omkring i omgivningarna, också på jakt efter något intressant motiv. Det blev litet snack med dem om bilder, kameror, tänkbara vyer i närheten, mm. När vi pratat en bra stund kom någon på att det var läge att presentera oss för varandra.

Presentation, handskakning och allt det där. Jag sade mitt namn och en av de två tystnade någon sekund och frågade sedan:
- Du cyklar en del va? Har kört Finnmarksturen på bra tid eller hur? Och så cyklade du till jobbet från Hedesunda varje dag också.

Alltihop stämde på pricken, och jag undrade förvånad hur han kunde veta allt det där. Det visade sig att han tävlat på MTB för Sandvikens CK under samma period som jag körde litet småtävlingar i Gästrikland, dvs för bortåt femton år sedan. Vilket minne!

Att han kände till mitt cyklande till och från jobbet förvånade mig verkligen, men under den perioden (fem år i mitten av 1990-talet) jag cyklade året runt till och från jobbet (25-30 km enkel resa) så fick jag väl närmast en kufstämpel av mina jobbarkompisar. Det ryktet spred sig alltså också utanför Lantmäteriet.

Prylar för en gubbe

Jag har ju kommit upp i den åldern där man inte längre kan ta för givet att kroppen funkar som den ska. En sak som jag blivit medveten om sedan jag åkte in på sjukhus i höstas är hur viktigt det numera är för min del att hålla koll på blodtrycket. För att motverka det tokhöga blodtryck jag hade tidigare så käkar jag numera medicin mot detta och då är det intressant att själv kunna kolla om medicineringen ger någon effekt.

Redan första veckan efter att jag blev utskriven från sjukhuset skaffade jag en blodtrycksmätare av bordsmodell, dvs. en rejäl basenhet med slang till en fullstor manschett att fästa runt överarmen. Den fungerar bra men är litet otymplig och i mitt tycke inte tillräckligt enkel att använda.

Så jag skaffade en mindre modell som fungerar alldeles lysande. Mycket enklare att ta på sig innan mätning. Storleken gör ju att den kan tas med på resa om det skulle behövas. Drivs av två AAA-batterier (LR03) som ju inte räcker i evigheter men är lätta att få tag i nästan överallt.

Prislappen blev visserligen 1200 kr, men ändamålet tycker jag motiverar priset trots allt.

Blodtrycksmätare modell Omron R6

iPhone vs Android

Jag har två telefoner i jobbet, en iPhone 4 och en Samsung Galaxy S i9000 (hopplös modellbeteckning). Det finns två anledningar till att jag har dessa, där huvudorsaken är att jag är inblandad i Lantmäteriets utveckling av appar för båda plattformarna. Jag har också ett åtagande att videofilma interna seminarier och informationsträffar så att dessa kan göras tillgängliga för dem som av olika anledningar inte har möjlighet att närvara. Ambitionen är att resultatet skall kunna testas och visas på olika enheter, däribland på iPhone- och Android-lurar.

Att få över resultatet för visning på Android-telefonen är en barnlek. En kompakt DivX-fil är enkel att kopiera över till telefonens minneskort via USB. Ingen särskild drivrutin behövs, utan PC:n identifierar telefonens minneskort som ett massminne. På telefonen behöver man göra två saker, först välja USB-läget Masslagring efter att USB-kabeln kopplats in, och därefter aktivera förbindelsen genom att först dra ned aktivitetsmenyn från skärmens överkant, klicka på 'USB har anslutits' och därefter välja knappen 'Montera'. Därefter är det bara att utföra ren filkopiering, t.ex. med drag-och-släpp,  mellan dator och telefon. Uppspelning av en DivX-fil kan göras med den standard videospelare finns installerad på telefonen redan vid köpet.

Att göra detsamma med en iPhone innebär att man erkänner sig omyndigförklarad och tvingas använda Apples program iTunes. DivX som videoformat stöds inte från början av iPhone, utan man är tvungen skaffa en lämplig app, där jag hittat och installerat två stycken för att kunna testa (Movie Player och CineXPlayer). Det är säkert två utmärkta videospelare, men problemet är att jag inte får över DivX-filmerna till telefonen. Detta tycker Apple att man ska göra via iTunes genom att lägga till filmer till det egna biblioteket och sedan synkronisera biblioteksmapparna på datorn med telefonen. Det låter ju enkelt men problemet är att iTunes inte tycks vilja kännas vid en DivX-fil som en synkroniserbar mediafil.

Det är förmodligen fråga om ett fall av SBS från min sida, men jag begriper inte varför man har krånglat till hanteringen så förbannat att man som i mitt fall med 25 års erfarenhet från PC-världen inte kan lura ut hur man ska bära sig åt. Jag gillar min Samsung Galaxy men avskyr min iPhone som inte vill samarbeta. Jag skiter fullständigt i att Apple har en högre hip-faktor, jag vill ha prylar som det går att begripa sig på.

Jag blir nog sittande en stund för att lura ut en metod att få över mina filmade sekvenser till ajfånen, så att jag kan tota ihop en instruktion till andra på Lantmäteriet som blivit pålurade(!) en likadan telefon.

Uppdatering 21:55
Jag gav upp DivX-spåret. Det fick bli kodning till H.264 (mpeg4) i stället. Då svaldes filerna av iTunes och synkades med luren. Jag slängde alltså ut 37 kronor på två appar alldeles i onödan. Lärpengar. En liten tröst är i alla fall att konverteringen från t.ex. .wmv-format till .mp4 klaras galant av Adobe Media Encoder (ingår i sviten Production Premium) som jag har sedan tidigare. Var annars på väg att skaffa Aunsoft Video Converter för några hundralappar men hejdade mig i tid.

Lägesrapport från viktreduceringsprojektet

Jag har tagit det ganska lugnt under andra halvan av januari och inte legat på alltför stort energiunderskott. Kroppen behöver litet återhämtning efter det tuffa programmet tidigare, vilket innebär att jag legat still på ungefär samma vikt under de här veckorna.

Tanken har varit att ge kroppen en chans att reparera slitna muskler och leder så att jag inte kör sönder mig själv. Vikten på morgonen pendlar mellan 76 och 77 kilo vilket känns helt ok. Planen är dock att skala av mer fläsk och komma ner till 70 blankt. Det kommer jag dock inte att kunna göra enbart genom att promenera, så jag inväntar vårvärmen och ser fram emot att kunna göra längre pass på cykeln.

Att köra MTB på knöligt underlag och i backig terräng ger större effekt då större delen av kroppen får jobba. Dessutom blir det roligare att kunna variera sig med den längre aktionsradien.

 Jag måste ju visa en jämförelsebild mot den som visats i ett tidigare inlägg. Det är samma par jeans på båda bilderna! (Elin fotade)

Viktrejset (TIA VII)

Jag tänkte avsluta serien av inlägg kring min viktminskning med en sammanfattning av den metod jag använde. Här kommer den.

För det första - börja motionera, men starta lugnt

Jag började trevande med 4-5 kilometer i lugnt tempo. Det visste jag att jag orkade trots alla extra kilon. Det hände ju faktiskt redan tidigare att jag var ute och knallade ganska långa sträckor när jag var ute för att fotografera.

Så fort jag kände något som kunde tolkas som en blivande överansträngning - ihållande smärtor i leder eller muskler - så lugnade jag ner mig, i första hand genom att gå saktare och kortaste vägen hem, i andra hand genom att vila en dag om känningarna fanns kvar dagen efter.

Efter ett par veckor hade benen kommit igång och vant sig vid promenaderna och jag kunde öka längden på ett par pass i veckan med någon kilometer i taget. Att ha planerade vilodagar är också klokt. Själv håller jag mig lugn på måndagar och fredagar, men använder övriga dagar till att ta promenader med så hög kvalitet som möjligt (rätt genomsnittspuls i förhållande till maxpuls). Under en helg blir det dessutom ett riktigt långt pass, med något lägre intensitet för att få litet variation och se något annat än de vanliga rundorna.

För det andra - gå igenom vad du äter och ta bort onödigt energiintag från menyn

För min del så strök jag tvärt direkt allt godis som jag glufsat i mig tidigare. Min erfarenhet är att det bara är att lura sig själv att försöka vänja sig av med ovanor genom att successivt minska på konsumtionen. Det enda raka är att säga till sig själv att "nu är det nog, jag behöver inte det här".

Jag slutade snusa på samma sätt för drygt ett år sedan genom att helt enkelt slänga den dosa jag hade på mig. Anledningen var att jag inte kunde komma på en enda vettig orsak till att fortsätta. Jag insåg att jag inte behövde snus.

Skaffa gärna en stegräknare för ett par hundralappar, och helst då en som räknar ut hur många kalorier du gör av med på ett promenadpass. Då kan du lättare bedöma hur långa promenader du bör ta för att nå önskad effekt.

För det tredje - minska på portionerna och stryk snabba kolhydrater

Det finns ingen genväg - det gäller att ta in mindre med energi än man gör av med. Alla andra knep är lurendrejeri om man inte vill ta till fettsugen.

Jag klarar mig alldeles utmärkt utan bröd, ris, pasta och potatis. Kolhydrater får jag i mig ändå via grönsaker och den müsli jag käkar till frukost.

För det fjärde - ät regelbundet

Ät en riktig frukost, men inte för mycket. Använd en skål för t.ex. fil och müsli som rymmer en lagom stor portion med tanke på det energiintag du vill starta dagen med (300-400 kcal). Tag bara en portion.

Är också mellanmål. I mitt fall tog jag till den sortens lågenenergikakor som vanligen säljs på apotek, alternativt pulvershake som blandas ut i vatten. Samtidigt som lågenergigodiset stillar det mesta av sötsuget som kan komma, så innehåller de en vettig mix av de mineraler och vitaminer som behövs.

Tricket är att äta litet men ofta för att hålla förbränningen igång.

De första 2-3 veckorna kan man köra litet hårdare med maten för att få en kickstart på viktminskningen. I mitt fall så åt jag i princip endast sådant som innehöll proteiner och nyttiga fetter. Kallrökt lax är fortfarande en favorit. Äggröra och bacon funkar bra som omväxling, ugnsstekt kyckling eller nötkött likaså. Genom att konsekvent låta bli kolhydrater så kommer kroppen in i en fettförbränningsfas (ketos) som gör att man snabbt ser resultat och får en moralisk uppmuntran.

För det femte - belöna dig själv

Om du varit duktig och hållit dig till din plan och vågen bekräftat att det fungerar, se till att lyxa till det någon gång per vecka. Ät det som du verkligen uppskattar- men lite. Det smakar tillräckligt gott ändå - du behöver inte lasta in jätteportioner.

Koppla gärna dina egna belöningar till vad du planerat att uppnå. Ett kilo mindre i vikt och du har kanske förtjänat något du tycker om. Är det en ätbar belöning så tänk på energiintaget.

Sätt press på dig själv, t.ex. genom att tala om för andra vad du siktar mot för mål.

André och Gerda bygger ut

Dagens långpromenad gick ner till Ön och Sandsnäs. Vädret var växlande med goda solchanser och jag hoppades på att få till någon snygg bild på vinterlandskapet vid badplatsen som motvikt till alla sommarbilder jag har därifrån.

Jag räknade inte med att träffa på Gerda eller Andre som driver restaurangen vid badplatsen då de i vanliga fall brukar åka "hem" till Holland kring jul och nyår för att umgås med släkt och vänner, eller hinna med någon vecka i ännu varmare delar av Europa.

Jag blev därför både förvånad och glad så jag såg att Gerda kom utkånkande med rivningsvirke från restaurangen där ombyggnaden nu kommit igång ordentligt.

Det är jätteroligt att de vågar satsa, och äntligen får möjlighet bygga om köksdelen som planerat. Jag trodde i ärlighetens namn inte att de skulle göra det nu då sommaren 2010 inte var så lysande för verksamheten på grund av vädret.

Vägen hem blev dryg då tröttheten ökade i takt med att mörkret kom. 19 kilometers promenad blev det i alla fall.

Kilona rasar (TIA VI)

Jag startade alltså mitt viktrace på strax under 100 kilo enligt vågen på sjukhuset, men min egen mätning börjar först då jag kommit hem och fått grepp på hur jag skulle hantera kost och motion. Min egen badrumsvåg visade 96 kg den 2 oktober 2010. Då hade jag säkert tappat ett par/tre kilo redan på sjukhuset tack vare de barnportioner man bjöd på där.

I matväg blev det betydligt striktare ransoner de närmaste veckorna, med målet att ta in högst hälften av den energi som jag förbrukade under ett normaldygn inklusive promenad.

Till en början blev det mest protein och litet fett, kompletterat med måltidsersättning med lågt energiinnehåll (kakor eller dryck) som mellanmål. Och naturligtvis massor med vanligt vatten. Ett normalt dagsintag blev ungefär 1200 kcal, samtidigt som vardagsliv och promenader förbrukade minst det dubbla.

Efter de första fyra veckorna började jag lätta litet på kostkraven och började äta fil och müsli på morgonen tillsammans med ett par kokta ägg. Lunch vanligen någon kött- eller fiskrätt utan andra tillbehör än grönsaker, och ungefär detsamma till middag. Mellanmål i form av lågenergikakor eller en mugg varma koppen.

Sucessivt lättade jag på restriktionerna ytterligare och äter sedan någon månad tillbaka i stort sett detsamma som resten av familjen, förutom att jag konsekvent har strukit bröd, pasta, potatis och ris från menyn. De gånger som maten ändå innehåller en viss mängd kolhydrater så försöker jag minska intaget genom att ta 2-3 tabletter Glucosanol, ett medel som bl.a. finns att köpa på apoteket och som reducerar kroppens spjälkning av kolhydrater.

Under julhelgen fungerade det också bra, även om det ibland kunde kännas svårt att avstå från knäck, pepparkakor och Jansons frestelse. Det blev till att njuta av skinka, lax, sill och köttbullar fullt ut i stället, fast i måttliga portioner.

Den 1 januari 2011 visade vågen ganska precis 78 kilo, vilket tyder på att jag gjort mig av med kring 20 kilo på tre månader.

Detta har också resulterat i att:

• vilopulsen sjunkit från 60 till 45 slag/minut
• alla knäproblem har försvunnit
• jag blir inte längre lika stel i vadmuskulaturen vid snabb promenad
• min "komforttakt" med rätt puls under promenaderna har ökat från 5,5 km/tim till 6,5 km/tim
• promenadtiden varje kväll är nu i regel två timmar
• jag har skärpt min målsättning till att nå 70 kilo vid halvårsskiftet 2011
• utflykterna under helgerna blir längre och längre
• jag har fått en massa kläder som sitter fruktansvärt illa, men...
• ...å andra sidan har jag några kostymer och uddakavajer som börjar sitta riktigt bra!
• snarkningarna har minskat betydligt (enligt de övriga i familjen) och jag sover bättre

Blodtrycket har sakta men säkert sjunkit till en nivå strax över det normala, vilket tyder på att medicineringen fungerar.

Jag har också börjat planera för en Sarek-vandring i augusti, vilket kan bli en extra morot om man uttrycker målsättningen så här:

- Jag ska klara en tiodagarstur med en totalvikt (jag själv plus all utrustning, mat, kängor och kläder på kroppen) understigande de 96 kilo jag vägde den 2 oktober 2010. Som läget är nu kan jag alltså bära med mig 18 kilo. Jag har roat mig med att sätta ihop en lättviktsutrustning på papperet, och kommer då upp i ganska precis den vikten, och då har jag ändå räknat in drygt 4 kilo fotoutrustning och mat för 12 dagar. Det är mycket fläsk det...  :-)

Jag hoppas bara att jag kan slippa sånt här ute på fjället om jag kommer så långt (orsakade en extra vilodag):

Tjurskallen vaknar (TIA V)

På fyra veckor hade jag blivit av med ungefär 7 kilo, utan att jag tagit i särskilt mycket. De första promenaderna gick i ganska maklig takt om c:a 5 - 5,5 km/h, och sällan längre än 7-8 km. Det var en rejäl uppmuntran och jag beslöt mig för att optimera mina insatser ännu mer med hjälp av litet extra prylar.

Det kanske viktigaste redskapet blev en ny pulsmätare, i stället för den Polarklocka som jag badat ihjäl på tävlingen Kanot & Hoj för några år sedan. Det blev en Garmin Forerunner, dvs förutom puls så loggas även position, vilket gör det ganska kul att samla på sig spårloggar från alla promenader (och kommande cykelturer).

Jag har sedan tidigare då jag använt pulsmätare, hyfsat bra koll på de pulsintervaller som gäller för olika slags träningseffekt, och visste att fettförbränning sker effektivast strax under 75% av maxpuls.

Jag vet inte exakt vilken maxpuls jag har numera, men tumregeln är ju att man skall dra av sin aktuella ålder från 220 och då få en hyfsad approximation, i mitt fall alltså kring 165 slag/min, vilket ger en högsta pulsfrekvens för effektiv fettförbränning på 120-125 slag/min. Det är alltför lätt att köra för hårt och inte få ut den önskade effekten och dessutom dra på sig skador. En pulsmätare är en bra broms.

I och med att mörkret kom tidigare på kvällarna så blev det aktuellt att skaffa en lätt liten LED-pannlampa med en brinntid på c:a 2-3 timmar på helljus. För att hålla mig på benen under hösten och vintern på halkiga vägar blev det också ett par vinterkängor med hårdmetalldubbar i sulorna (man får passa sig när man kommer innanför dörren efter promenaderna, annars blir det hål i hallgolvet).

Till sist så införskaffades från Apoteket också en automatisk blodtrycksmätare så att jag på egen hand kunde kolla om medicineringen mot blodtrycket gav någon effekt.

Nu var det dags att skruva upp ambitionerna.

Tour de Ski

Jag är sedan barnsben löjligt förtjust i att följa längdåkning på skidor, ibland i verkligheten eller via radio men oftast som tv-tittare.

Jag har visserligen aldrig tävlat själv sedan lumpartiden (om det nu räknas som tävlande), men tycker mig ändå ha en god känsla för själen inom längdskidåkning.

Det finns en företeelse nuförtiden som jag inte tycker hör hemma i dessa sammanhang och det är kvällspressens rapportering från just skidlopp. Framför allt är det språkbruket och den usla rapporteringen från konkurrensen mellan Sverige och Norge som har urartat, där varenda kamratligt ironisk eller retsam kommentar från det ena eller andra landslagslägret genast får rubriken "HÅN" i en eller annan variant.

Min teori är att kvällspressen (Aftonbladet/Expressen) bemannas av alltför många orutinerade och omogna journalister och redigerare som inte förmår höja sitt rapporterande över den tabloid-nivå som tidningsledningarna tycks vilja hålla.

Jag tycker det visar på en skrämmande brist på respekt för både idrottsutövare, ledare och supporters att från tidningarnas sida vilja piska upp en huliganmentalitet inom längskidåkning som hittills fått hålla sig till ishockey och fotboll.

Dessvärre tycks det som om tidningarna i vissa fall lyckats med detta, vilket är den bild jag får när jag läser läsarkommentarerna till "artiklar" om skidåkning i både svensk och norsk (web-)press.

Nivån på diskussionerna i dessa forum är skrämmande låg, full av konspirationsteorier, verbala snytingar, okunniga påståenden och allt det som tyder på att de som skriver större delen av inläggen antingen är på högst en 14-årings mognadsnivå eller har någon form av bokstavsdiagnos. Tur att det sker via Internet, annars hade det varit fullt slagsmål också, precis som på en fotbollsarena.

Planering av mitt nya liv (TIA IV)

Vid de tidigare tillfällen då jag tagit mig i kragen har jag gjort det på litet olika sätt. Den första gången var då jag i februari 1980 flyttade till Norrköping och bestämde mig för att inte bli ifrånsprungen av mina nya klubbkamrater i GoIF Tjalve.

Jag var inte i så dåligt skick då som hösten 2010, men jag hade i alla fall 12 kilo som skulle bort för att jag skulle nå min tidigare matchvikt (68 kg). Det mesta skalade jag av med hård träning samtidigt som jag fastade under tre veckor. Det tog 5-6 veckor efter den kuren att komma i riktigt bra form igen.

Andra gången startade jag vid 85 kilo och kapade c:a 15 kg i samband med att jag började cykla till och från jobbet. Till saken hör att jag sprang sönder mina hälsenor i mitten av 1980-talet och därför inte kunde springa som förr, vilket var huvudorsaken att jag tjocknat till. Att cykla gick däremot bra, och jag bestämde mig för att bli tillräckligt bra för att klara mig runt bl.a. Vätternrundan och Finnmarksturen med livet i behåll.

Nu var det alltså dags för en tredje vända, men med ett betydlig sämre utgångsläge än de tidigare tillfällena. Knäna hade knarrat ett tag, konditionen var sämre än någonsin, och det var på väg att bli för kallt för några längre cykelturer. I ganska färskt minne fanns också en inflammation i foten jag drog på mig tack vare att jag försökt mig på en långpromenad (9 km) något år tidigare.

Trots det fick det bli promenader som huvudvapen mot fläsket, tillsammans med en radikal omläggning av kosten. Inomhusaktiviteter som gym, spinning, aerobics, mm verkar skittråkigt och är i mina ögon mer sysselsättningar för posörer än sådana som är vana att röra på sig så snoret stänker.

Jag läste också på litet och upptäckte att en tuff GI-diet skulle passa mig bra, trots att jag älskar bröd och pasta i alla möjliga former. Inget sånt i fortsättningen alltså, tillsammans med allt annat som innehåller snabba kolhydrater (potatis, ris, godis, läsk, öl, mm).

Den prioriteringen kändes trots allt ganska enkel, när det fortfarande var helt ok att käka en fin köttbit med bearnaisesås, grönsaker, lax, salami, skinka plus en massa andra godsaker.

Vis av tidigare alltför ambitiösa (och misslyckade) försök att komma i form snabbt, började jag ta kvällspromenader i hyfsad takt, till att börja med 45-50 minuter åt gången.

Ganska snart skaffade jag mig en enkel stegräknare för att få någon sorts grepp om vilken energiåtgång promenerandet krävde, samtidigt som jag höll koll på hur många kalorier jag stoppade i mig under en dag. Jag skrev också upp vad vågen visade varje morgon då jag klivit upp ur sängen för att se om mitt knallande hade någon effekt. Det hade det.

Inläggning på Strokeavdelningen (TIA III)

Efter att ha väntat på akuten bortåt fyra timmar, blev jag till sist eskorterad till Strokeavdelningen på plan 9. Nu vidtog tre dagar med undersökningar, provtagningar och diverse tester, allt för att komma underfund med den egentliga orsaken till mina symptom.

Bland annat blev jag utsatt för:

• CT-skanning
• Ultraljud på halsartärer
• EKG under ett dygn
• Ultraljud på hjärta
• Ideliga blodprov (såg mot slutet ut som en sprutnarkoman)
• Blodtrycksmätning med jämna mellanrum
• Kontroller av finmotorik, balans, logiskt tänkande

Bilden: En fet latmask riggad med EKG-utrustning för dygnsmätning

Efter allt testande, inklusive upprepande av min "story" inför varje ny läkare, så kvarstod fem direkt tänkbara orsaker:

1. För hög kolesterolhalt i blodet
2. Ojämn hjärtrytm (jag har levt med extraslag de senaste 7-8 åren)
3. Borrelia (jag hade ett färskt fästingbett i naveln)
4. Snarkningar och andningsuppehåll
5. För högt blodtryck

Det första resultatet efter alla prover blev en medicinlista som jag tidigare aldrig upplevt för egen del (flertalet får jag fortsätta med de närmaste åren).

När det så blev dags för utskrivning kunde överläkaren inte peka på någon huvudorsak till mina symptom, annat än att jag vägde för mycket och att det fått ett flertal följdeffekter. Jag fick en rejäl uppsträckning och ett "ultimatum" att tjäna fem år av mitt liv om jag gick ner i vikt och började motionera mer.

Till saken hör att jag har en bakgrund som elitlöpare i orientering i yngre år, samt en period som elitmotionär på cykel (i första hand mountainbike) under 1990-talet. Jag har tidigare varit i situationen att vara överviktig för att sedan ta mig i kragen vid två tillfällen. Nu var det alltså dags för en tredje gång.

Vid en tidigare kontrollvägning på sjukhuset noterades jag för 99 kg, vilket på 167 cm kroppslängd blir ett BMI på 35,5. Jag var rejält fet med andra ord.

Mitt löfte till min doktor blev att till den sista juni 2011 ha gått ner till 75 kilo i vikt, och att ha gjort detta med vettigare kost och regelbunden motion.

Projektet kunde börja.

Till sjukhuset (TIA II)

Ambulanstransporten ja, det blev rätt komiskt innan jag kom iväg.

Efter själva undersökningen med kontroll av koordination, balans, muskelstyrka, mm, så ville läkaren ta ytterligare några prover innan ambulansen kom. Han skickade mig därför in till labbet för själva provtagningen.

När jag stack in huvudet genom dörren stod där två smått hispiga sköterskor och ville absolut inte ta emot mig, då de väntade på en akutpatient.

"Tja, jag står ju upp och kan vänta en stund på min tur" sade jag och gick för att sätta mig i väntrummet.

"Men, är det du som är Torbjörn?" frågade en av sköterskorna. "Då är det ju du som är akutpatienten!"

Det blev ytterligare ett par hål i armvecket innan de hittat en ven med litet tryck i.

Själva ambulansfärden blev en lugn historia, ungefär som att åka limousin med tillhörande butler som pysslade om sin passagerare.

Väl framme vid sjukhusets akutmottagning blev jag inföst i ett undersökningsrum och fick vänta en bra stund på att någon intresserade sig för mig. Till sist kom så en läkare och jag fick dra min story för andra gången den dagen (ungefär det jag skrivit i föregående blogginlägg).

Efter ett par timmars ytterligare väntande, med något kort avbrott för ytterligare provtagning, kom en sköterska och meddelade att de fått in ett akutare fall och behövde rummet för att ta emot den patienten. Inte mig emot, ute i väntrummet fanns det åtminstone en tv och litet tidningar att slå ihjäl tiden med.

TIA

Rubriken står för Transitorisk Ischemisk Attack, vilket var det jag drabbades av den 27 september 2010. På mer begriplig svenska så var det fråga om en mindre blodpropp i hjärnan som löste upp sig själv efter en stund.

Jag satt hemma och jobbade med rapportskrivande (jag har lättare att koncentrera mig på sådana uppgifter om jag har lugn och ro omkring mig) kring Lantmäteriets licensiering av Microsoft-produkter, när vänsterhanden plötsligt började konstra. Inget av det jag skrev med vänster hand på tangentbordet blev rätt, hur jag än försökte.

Strax därefter började det sticka i vänsterarmen, vänster ben och vänster ansiktshalva. Jag trodde först att jag fått någon nerv i kläm och tänkte skaka liv i kroppen genom att gå och tömma brevlådan ute vid vägen. Under den korta promenaden fram och tillbaka märkte jag att vänsterfoten kändes avdomnad och litet svår att styra.

Alla besvär gick över inom 45 minuter och jag hade nog inte tänkt mer på händelsen om det inte varit för min äldsta dotter som krävde att jag skulle ringa hälsocentralen. Sagt och gjort, jag ringde och beskrev mina symptom och fick en tid omedelbart för att träffa läkaren.

Det läkarbesöket slutade i ambulanstransport in till Gävle sjukhus för ytterligare kontroller.

Bloggdags!

Jag drev webbsidan kartforum.se under några år men tröttnade på att hålla spammare borta från sidan och lade helt enkelt ned den. Nåväl, det fanns flera skäl förutom spam-problematiken, men det kan jag ta någon annan gång.

I stället tänkte jag lägga litet krut på en alldeles egen blogg, som mest kommer att handla om vad jag gör på min lediga tid. Nåväl, det kan väl slinka med nåt jobbrelaterat också, om jag tror det är något som kan ha allmänt intresse.

Jag tänkte börja med mitt pågående privata projekt - att återfå något av min tidigare fysiska kapacitet. De närmaste dagarna kommer jag att beskriva bakgrunden till varför jag satsar på detta, och hur bra det har gått så här långt.