Det har inte hänt nåt särskilt de senaste dagarna. Jag tränar klättring upp och ner längs repet i ladan och får allt bättre kläm på hur jag ska ordna alla pryttlar som ska användas i olika moment. Men i övrigt inga nyheter.
Jag får vaska i minnesbanken i stället och kom ihåg en episod från en resa till San Diego i USA för några år sedan.
Anledningen till resan var mitt deltagande vid en större konferens kring storage, dvs. teknik och metoder för att lagra stora datamängder. Episoden handlar om frukosten efter den första natten på plats i San Diego.
Intill hotellet (Holiday Inn) låg en enklare diner i ungefär samma stuk som en hamburgerrestaurang men inte riktigt lika sunkig som de kan vara. Det var i alla fall litet stil på stället såtillvida att man blev ledsagad till bordet av en servitris som direkt tog upp beställning över det som inte gick att plocka åt sig ur buffén.
Jag beställde kaffe, trots att det sällan smakar som det gör hemma. Därefter gick jag bort till buffén och plockade på mig litet av varje. Det fanns en del att välja på så det tog en liten stund.
Tillbaka vid bordet hittade jag en mugg och en kanna, kaffet var tydligen serverat redan. Jag satte mig och hällde upp en kopp utan att upptäcka något särskilt.
Första klunken sade dock att jag hällt i något helt annat än kaffe, nämligen lönnsirap som ska användas till amerikanska pannkakor (som jag missat att förse mig med). Vätskan var ungefär lika brun som lankigt kaffe, men något mera trögflytande, inte särskilt svårt att göra fel om man är litet morgontrött. Gott var det INTE.
Servitrisen höll god min och höjde inte ett ögonbryn när jag bad att få en ny (tom) mugg när hon till sist kom med riktigt kaffe. Inte första stollen som gjort det misstaget (förhoppningsvis)...
---
På konferensen hände förresten an annan kul grej. Efter varje konferenssession lottade arrangörerna ut litet 'priser' bland dem som lämnat in utvärderingsblanketter efter föregående session. Jag brukar aldrig vinna något, men jag krafsade ändå ihop nåt slags betygsättning och tänkte inte mer på saken.
Förrän konferencieren började staka sig ordentligt framme vid podiet:
'jft... djflt... duffet...'
Det lät ungefär som tungan hade torkat fast i gommen på honom.
Jag fattade ganska kvickt vad det var han försökte säga (Djuvfeldt) och gick fram och hämtade mitt pris, en 4 GB iPod Nano. Det var i alla fall ingen annan som gjorde anspråk på priset, som förresten fungerar fortfarande.
---
Nu ska jag ut på kvällspromenad, det blir väl ett par timmar.
Svejs
onsdag 30 mars 2011
måndag 28 mars 2011
Älgjakt
Jag upptäckte för en tid sedan att en episod ur mitt liv har blivit en liten snackis, vilket jag inte har något emot. Däremot verkar det som om skrönan över tid broderas ut litet och kanske inte återberättas helt sanningsenligt.
Av den anledningen kommer här originalversionen.
Det var i början av december 1998, knappt en vecka efter det minnesvärda snöfall som dränkte Gävle i 1,5 meter snö och som korkade igen centrala Gävle och ett korvformat område med ena änden ute vid Utvalnäs i norr och den andra i Hedesunda i söder.
Familjen bodde på den tiden i den lilla byn Gräsbäcken, mitt i skogen mellan Hedesunda och Gävle. Jag hade fått för mig att cykla till och från jobbet året om och hade hållit på med det några år.
En av de första dagarna efter det att vägarna blivit upplogade och det gick att ta sig till och från jobbet var jag på hemväg. Klockan hade väl hunnit bli framåt sex på kvällen och jag svängde av i Jordåsen för den sista lilla biten grusväg hem till byn. Kartan nedan visar min cykelväg hem den sista milen.
Vid [1] stod helt plötsligt två älgar mitt på vägen, en ko med årskalv där lillen förmodligen var tacksam över att slippa pulsa i snö upp till huvudet och därför gärna vilade ut på den plogade vägen.
Jag tvekade några sekunder men beslutade mig för att skrämma ut djuren i skogen för att komma förbi och hem till min egen familj. Jag satte fart mot ko och kalv och hoppades på det bästa.
Kon tog ett vigt skutt över den höga snövallen och ut i obanad terräng. Kalven ville däremot inte lämna vägen utan började lunka söderut åt samma håll som jag skulle. Ajdå.
Jag ökade farten för att antingen skrämma ut kalven i skogen eller köra förbi den. Det gick inte, kalven ökade farten den också. Efter ett par hundra meter började jag bli orolig, dels för att jag skulle skilja ko och kalv åt, men än mer för att kon skulle komma sättande bakifrån för att skydda sin telning. Ett par älgklövar i nacken är säkert ingen skön upplevelse.
Jag beslutade mig för att sätta allt på ett kort och ökade farten ännu mer. Det gjorde kalven också, ökade farten alltså. Nu blev det rejs! Jag gnodde på så fort jag orkade i snömodden och segade mig sakta upp jämsides med kalven. Jag kommer aldrig att glömma synen då framhjul och älgmule låg sida vid sida; en vilt galopperande och storflåsande älgkalv med tungan slängande fram och tillbaka.
Jag såg förmodligen inte piggare ut själv men vid [2] så kom äntligen en liten utförsbacke och jag kunde få de sista metrarna och visa baklyset för älgen vilket gjorde att den lugnade ner sig och saktade in. Äntligen förbi!
Jag mätte på kartan efteråt och kom fram till att vi hade jagat på varandra i drygt 2,5 km.
Nu var det i alla fall skönt att pusta ut den korta bit som var kvar och försöka bli av med all mjölksyra. Men det var inte slut än, vid [3] stod en annan älgkalv mitt i vägen och såg vilsen ut. Ingen ko syntes dock till, och dessutom verkade den vara halt, kanske en skada efter höstens älgjakt. Mamma älg kanske låg i nån frysbox numera, vem vet.
Hursomhelst, jag orkade definitivt inte med ännu ett sprintlopp utan rullade sakta bakom älgen som lunkade på söderut trots sin skadade bakskank. Efter några hundra meter var det dags för mig att svänga vänster in på gården [4] och älgkalven kunde fortsätta söderut utan att ha mig i hasorna.
Jag har hört varianter på storyn som bland annat innebär att jag jagade kalven och jag i min tur är jagad av älgkon. Det stämmer alltså inte. Min upplevelse blir dock inte mindre surrealistisk för det.
Så jagar jag älg...
Av den anledningen kommer här originalversionen.
Det var i början av december 1998, knappt en vecka efter det minnesvärda snöfall som dränkte Gävle i 1,5 meter snö och som korkade igen centrala Gävle och ett korvformat område med ena änden ute vid Utvalnäs i norr och den andra i Hedesunda i söder.
Familjen bodde på den tiden i den lilla byn Gräsbäcken, mitt i skogen mellan Hedesunda och Gävle. Jag hade fått för mig att cykla till och från jobbet året om och hade hållit på med det några år.
En av de första dagarna efter det att vägarna blivit upplogade och det gick att ta sig till och från jobbet var jag på hemväg. Klockan hade väl hunnit bli framåt sex på kvällen och jag svängde av i Jordåsen för den sista lilla biten grusväg hem till byn. Kartan nedan visar min cykelväg hem den sista milen.
Vid [1] stod helt plötsligt två älgar mitt på vägen, en ko med årskalv där lillen förmodligen var tacksam över att slippa pulsa i snö upp till huvudet och därför gärna vilade ut på den plogade vägen.
Jag tvekade några sekunder men beslutade mig för att skrämma ut djuren i skogen för att komma förbi och hem till min egen familj. Jag satte fart mot ko och kalv och hoppades på det bästa.
Kon tog ett vigt skutt över den höga snövallen och ut i obanad terräng. Kalven ville däremot inte lämna vägen utan började lunka söderut åt samma håll som jag skulle. Ajdå.
Jag ökade farten för att antingen skrämma ut kalven i skogen eller köra förbi den. Det gick inte, kalven ökade farten den också. Efter ett par hundra meter började jag bli orolig, dels för att jag skulle skilja ko och kalv åt, men än mer för att kon skulle komma sättande bakifrån för att skydda sin telning. Ett par älgklövar i nacken är säkert ingen skön upplevelse.
Jag beslutade mig för att sätta allt på ett kort och ökade farten ännu mer. Det gjorde kalven också, ökade farten alltså. Nu blev det rejs! Jag gnodde på så fort jag orkade i snömodden och segade mig sakta upp jämsides med kalven. Jag kommer aldrig att glömma synen då framhjul och älgmule låg sida vid sida; en vilt galopperande och storflåsande älgkalv med tungan slängande fram och tillbaka.
Jag såg förmodligen inte piggare ut själv men vid [2] så kom äntligen en liten utförsbacke och jag kunde få de sista metrarna och visa baklyset för älgen vilket gjorde att den lugnade ner sig och saktade in. Äntligen förbi!
Jag mätte på kartan efteråt och kom fram till att vi hade jagat på varandra i drygt 2,5 km.
Nu var det i alla fall skönt att pusta ut den korta bit som var kvar och försöka bli av med all mjölksyra. Men det var inte slut än, vid [3] stod en annan älgkalv mitt i vägen och såg vilsen ut. Ingen ko syntes dock till, och dessutom verkade den vara halt, kanske en skada efter höstens älgjakt. Mamma älg kanske låg i nån frysbox numera, vem vet.
Hursomhelst, jag orkade definitivt inte med ännu ett sprintlopp utan rullade sakta bakom älgen som lunkade på söderut trots sin skadade bakskank. Efter några hundra meter var det dags för mig att svänga vänster in på gården [4] och älgkalven kunde fortsätta söderut utan att ha mig i hasorna.
Jag har hört varianter på storyn som bland annat innebär att jag jagade kalven och jag i min tur är jagad av älgkon. Det stämmer alltså inte. Min upplevelse blir dock inte mindre surrealistisk för det.
Så jagar jag älg...
söndag 27 mars 2011
PayPal
Visst ja, det finns ju en fortsättning på föregående inlägg.
Jag hittade ingen svensk nätbutik som förde det hjälmfäste jag letade efter. Däremot hade Inglesport de rätta tillbehören till min pannlampa, så jag lade till artikeln i varukorgen i deras webbutik och gick till kassan.
Knappade in kontaktuppgifter, mm och bekräftade ordern genom att klicka på en knapp. Slurp. Ordern sögs upp i någon cyberrymd utan att jag fick nån bekräftelse på att jag verkligen beställt något. Mysko.
Skickade någon dag senare ett mejl till webbutiken och undrade om min order verkligen registrerats, och fick efter några timmar svaret:
"Hi Torbjorn.
We did indeed get your order.With international orders we need to get a price for posting, and then send you a money request order via paypal for postage and goods.We have placed an order with our suplier this morning and you should be getting a money request either tomorrow or Wednesday, and then your goods will be dispatched.
Many thanks Gordon"
Det hade tydligen fungerat bakom kulisserna i alla fall, men man kan ju fundera litet på användarvänligheten. Men britter kanske prioriterar innehåll framför form och tycker det är helt ok med webbutiker som inte utvecklats något sedan dotcom-erans barndom.
Hursomhelst, nu var det bara att invänta en betalningsanmodan till PayPal och fullfölja köpet genom att betala vara+frakt. Döm om min förvåning när mejlet från PayPal till sist ramlade in i inboxen;
"Dear tobbedj@gmail.com
Just thought you'd like to know Inglesport Ltd sent you £26.93 GBP.----------------------------
Firman har i alla fall funnits i 30 år så de kan inte ha skänkt bort alltför mycket pengar i alla fall. :-)
Jag hittade ingen svensk nätbutik som förde det hjälmfäste jag letade efter. Däremot hade Inglesport de rätta tillbehören till min pannlampa, så jag lade till artikeln i varukorgen i deras webbutik och gick till kassan.
Knappade in kontaktuppgifter, mm och bekräftade ordern genom att klicka på en knapp. Slurp. Ordern sögs upp i någon cyberrymd utan att jag fick nån bekräftelse på att jag verkligen beställt något. Mysko.
Skickade någon dag senare ett mejl till webbutiken och undrade om min order verkligen registrerats, och fick efter några timmar svaret:
"Hi Torbjorn.
We did indeed get your order.With international orders we need to get a price for posting, and then send you a money request order via paypal for postage and goods.We have placed an order with our suplier this morning and you should be getting a money request either tomorrow or Wednesday, and then your goods will be dispatched.
Many thanks Gordon"
Det hade tydligen fungerat bakom kulisserna i alla fall, men man kan ju fundera litet på användarvänligheten. Men britter kanske prioriterar innehåll framför form och tycker det är helt ok med webbutiker som inte utvecklats något sedan dotcom-erans barndom.
Hursomhelst, nu var det bara att invänta en betalningsanmodan till PayPal och fullfölja köpet genom att betala vara+frakt. Döm om min förvåning när mejlet från PayPal till sist ramlade in i inboxen;
"Dear tobbedj@gmail.com
Just thought you'd like to know Inglesport Ltd sent you £26.93 GBP.----------------------------
Note from Inglesport Ltd:Hello......
If we were to send the goods to you in Sweden the postage will cost £6.93
The total cost of the goods and postage will be £26.93
Many thanks
Johnny
Claim Your Money Nowhttps://www.paypal.com/...
If we were to send the goods to you in Sweden the postage will cost £6.93
The total cost of the goods and postage will be £26.93
Many thanks
Johnny
Claim Your Money Nowhttps://www.paypal.com/...
Once the money's there you can:
Spend the money online at thousands of shops that accept PayPal.
Transfer it to your bank account (takes 2-3 days).
Transfer the money to a credit card.
Button not working?
To claim your money, sign up for an account using this email address: tobbedj@gmail.com. If you already have a PayPal account, just add this email address to it.
When that's done - and you've confirmed your email address - this payment will show up in your PayPal account.
Shipping address
Inglesport Ltd
11 The Square
Ingleton, North Yorkshire
LA6 3EB
United Kingdom
Yours sincerely,
PayPal"
Det blev till att skicka ett meddelande tillbaka med frågan om det inte var jag som skulle betala dem och inte tvärtom. Strax efteråt kom en anullering av utbetalningen och därefter den förväntade anmodan om betalning tillsammans med en ursäkt för att de virrat till det.Spend the money online at thousands of shops that accept PayPal.
Transfer it to your bank account (takes 2-3 days).
Transfer the money to a credit card.
Button not working?
To claim your money, sign up for an account using this email address: tobbedj@gmail.com. If you already have a PayPal account, just add this email address to it.
When that's done - and you've confirmed your email address - this payment will show up in your PayPal account.
Shipping address
Inglesport Ltd
11 The Square
Ingleton, North Yorkshire
LA6 3EB
United Kingdom
Yours sincerely,
PayPal"
Firman har i alla fall funnits i 30 år så de kan inte ha skänkt bort alltför mycket pengar i alla fall. :-)
Tillfälligheter, igen
Det lär väl inte ha undgått någon som läst några tidigare inlägg att jag är road av prylar (pryltok, prylbög...). Jag försöker dock i allmänhet hålla mig till saker som jag har någon praktisk nytta eller nöje av och som går att använda för att genomföra eller förenkla mina huvudintressen. Jag samlar inte på mojänger för samlandets skull och behöver inte ha dubbelt av allting.
Nåväl, i inventerandet av marknaden för klätterprylar hamnade jag förra helgen på webbsidan för ett företag i säkerhetsbranschen (fallskydd) och som tillika är agent/grossist för ett flertal kvalitetsmärken inom klätterområdet. De säljer alltså inte produkter direkt till privatpersoner utan endast till företag.
De hade dock ett hjälmfäste för pannlampa i sortimentet och precis den modell jag letat efter i allsköns nätbutiker men inte hittat (i Sverige i alla fall).
För att hitta någon av deras återförsäljare hamnade jag på en sida på webplatsen med namn på diverse kontaktpersoner. Ett av namnen kände jag igen direkt, Knutte och jag sprang orientering för samma klubb i början av 1980-talet. Sedan dess har våra vägar bara korsats en gång då han ringde upp för 5-6 år sedan och frågade en del om GPS:er.
Ett annat namn kändes också bekant. Kunde det vara så att vi gjort lumpen tillsammans? För att slippa grubbla så skickade jag ett mejl till Knutte och morsade, samtidigt som jag bad honom fråga sin kollega om mitt minne var rätt eller ej.
Inom en kvart hade jag svar från Peter. Visst, vi gjorde båda lumpen i Kiruna 1976-77 och delade alltså en hel del minnen (men man kommer ju bara ihåg det roliga).
Två gamla bekanta som jag alltså lärt känna var och en för sig i helt olika sammanhang, har efter diverse turer hamnat på samma företag. Och det i en bransch som är ganska smal. Och dessutom med produkter som jag är intresserad av.
Jag borde köpa en trisslott...
Nåväl, i inventerandet av marknaden för klätterprylar hamnade jag förra helgen på webbsidan för ett företag i säkerhetsbranschen (fallskydd) och som tillika är agent/grossist för ett flertal kvalitetsmärken inom klätterområdet. De säljer alltså inte produkter direkt till privatpersoner utan endast till företag.
De hade dock ett hjälmfäste för pannlampa i sortimentet och precis den modell jag letat efter i allsköns nätbutiker men inte hittat (i Sverige i alla fall).
För att hitta någon av deras återförsäljare hamnade jag på en sida på webplatsen med namn på diverse kontaktpersoner. Ett av namnen kände jag igen direkt, Knutte och jag sprang orientering för samma klubb i början av 1980-talet. Sedan dess har våra vägar bara korsats en gång då han ringde upp för 5-6 år sedan och frågade en del om GPS:er.
Ett annat namn kändes också bekant. Kunde det vara så att vi gjort lumpen tillsammans? För att slippa grubbla så skickade jag ett mejl till Knutte och morsade, samtidigt som jag bad honom fråga sin kollega om mitt minne var rätt eller ej.
Inom en kvart hade jag svar från Peter. Visst, vi gjorde båda lumpen i Kiruna 1976-77 och delade alltså en hel del minnen (men man kommer ju bara ihåg det roliga).
Två gamla bekanta som jag alltså lärt känna var och en för sig i helt olika sammanhang, har efter diverse turer hamnat på samma företag. Och det i en bransch som är ganska smal. Och dessutom med produkter som jag är intresserad av.
Jag borde köpa en trisslott...
lördag 26 mars 2011
SRT
I torsdags kom en påse klätterprylar från Inglesport i UK. Liten julafton för en pryltok som jag alltså. Men det blev först idag som det fanns tid över för att testa prylarna och tekniken.
SRT i rubriken står för Single Rope Technique (jag tror jag har nämnt det i nåt tidigare inlägg) som är redskap och metoder för att klättra upp och ned på ett och samma rep.
Jag är ju fullständigt grön på området men nyfiken som tusan på om jag kommer att lära mig det hela. Till en början blev det att läsa sig till vad som behövs om knopar, säkring, firning och klättring, men om man som i mitt fall har en stor lada på tomten kan man ju träna praktiskt också.
Sagt och gjort, idag fick jag upp ett rep högt uppe under taket och kunde börja testa prylarna och se om jag begrep hur de ska användas.
Vid första försöket klättrade jag upp någon meter och försökte därefter komma på hur jag rent tekniskt skulle skifta från klättring uppåt till firning nedåt. Jag blev hängande med kortslutning i huvudet och tvingades fuska för att ta mig ner på golvet igen.
Efter en kort titt i handboken så hade jag någotsånär grepp om det hela och gjorde ett nytt försök. Jag lyckades skifta från replåsen till firningsmojen, men glömde i yran att säkra redskapet och dalade ganska direkt ned på golvet igen.
På'n igen. Klättrade litet högre den här gången, bytte från replåset på magen (croll) till firningsbromsen och satt därefter fast. Jag hade monterat bromsen för lågt och det övre replåset satt fortfarande kvar en bit över huvudet under belastning vilket gjorde att jag inte kunde få loss det. Jag kunde varken komma upp eller ned där jag hängde. Jag lyckades ta mig ur det hela och firade mig sakta ned på golvet. Att de ska vara så jäkla svårt att tänka rätt.
Det fjärde försöket gick dock bra. Jag klättrade upp en 3-4 meter innan jag växlade till firning utan problem och tog mig lugnt och sansat ner på golvet igen. Jag är tydligen inte helt obildbar i alla fall.
Jag kommer nog att hänga oftare ute i ladan i fortsättningen (i dubbel bemärkelse).
Ha det
SRT i rubriken står för Single Rope Technique (jag tror jag har nämnt det i nåt tidigare inlägg) som är redskap och metoder för att klättra upp och ned på ett och samma rep.
Jag är ju fullständigt grön på området men nyfiken som tusan på om jag kommer att lära mig det hela. Till en början blev det att läsa sig till vad som behövs om knopar, säkring, firning och klättring, men om man som i mitt fall har en stor lada på tomten kan man ju träna praktiskt också.
Sagt och gjort, idag fick jag upp ett rep högt uppe under taket och kunde börja testa prylarna och se om jag begrep hur de ska användas.
Hur svårt kan det vara egentligen?
Vid första försöket klättrade jag upp någon meter och försökte därefter komma på hur jag rent tekniskt skulle skifta från klättring uppåt till firning nedåt. Jag blev hängande med kortslutning i huvudet och tvingades fuska för att ta mig ner på golvet igen.
Efter en kort titt i handboken så hade jag någotsånär grepp om det hela och gjorde ett nytt försök. Jag lyckades skifta från replåsen till firningsmojen, men glömde i yran att säkra redskapet och dalade ganska direkt ned på golvet igen.
På'n igen. Klättrade litet högre den här gången, bytte från replåset på magen (croll) till firningsbromsen och satt därefter fast. Jag hade monterat bromsen för lågt och det övre replåset satt fortfarande kvar en bit över huvudet under belastning vilket gjorde att jag inte kunde få loss det. Jag kunde varken komma upp eller ned där jag hängde. Jag lyckades ta mig ur det hela och firade mig sakta ned på golvet. Att de ska vara så jäkla svårt att tänka rätt.
Hur kommer jag ner nu?
(det går inget vidare att klia sig i huvet genom hjälmen)
(det går inget vidare att klia sig i huvet genom hjälmen)
Det fjärde försöket gick dock bra. Jag klättrade upp en 3-4 meter innan jag växlade till firning utan problem och tog mig lugnt och sansat ner på golvet igen. Jag är tydligen inte helt obildbar i alla fall.
Jag kommer nog att hänga oftare ute i ladan i fortsättningen (i dubbel bemärkelse).
Ha det
lördag 19 mars 2011
Bäversafari
Sedan några år finns det bäver i Dalälven och i hedesundaskogarna, bland annat i en av de större bäckarna som rinner förbi en knapp kilometer hemifrån. Längre upp i skogen fanns en damm som numera är raserad och strax intill dammen låg också en bäverhydda sist jag var där.
Dagens promenad gick förbi ett ställe där en bäver varit igång efter gårdagens snöfall. Det syntes färska släpspår där den rackaren hade dragit ner grenar till bäcken.
Det är ett litet bestånd med lövsly som varit vinterskafferi för bävern (det kanske är fler än en, men det vet jag inte). Överallt sticker korta spetsiga stubbar upp ur snön, men resterna av det som fällts är borta och troligen uppätet.
Det är ju inga konstigheter med detta, det roliga i sammanhanget är att matplatsen ligger mindre än tio meter från landsvägen, alldeles intill cykelbanan som går mellan byn Ölbo och ner till Hedesunda samhälle. Så värst skygga tycks inte hedesundabävrarna vara i alla fall.
I bilden syns tydligt spåren efter hur bävern släpat grenar och småkvistar ned till vattnet.
Dagens promenad gick förbi ett ställe där en bäver varit igång efter gårdagens snöfall. Det syntes färska släpspår där den rackaren hade dragit ner grenar till bäcken.
Det är ett litet bestånd med lövsly som varit vinterskafferi för bävern (det kanske är fler än en, men det vet jag inte). Överallt sticker korta spetsiga stubbar upp ur snön, men resterna av det som fällts är borta och troligen uppätet.
Det är ju inga konstigheter med detta, det roliga i sammanhanget är att matplatsen ligger mindre än tio meter från landsvägen, alldeles intill cykelbanan som går mellan byn Ölbo och ner till Hedesunda samhälle. Så värst skygga tycks inte hedesundabävrarna vara i alla fall.
I bilden syns tydligt spåren efter hur bävern släpat grenar och småkvistar ned till vattnet.
onsdag 16 mars 2011
Tillfälligheter
Ibland löser sig saker utan ansträngning...
I föregående inlägg berättade jag om lördagens klättrande i gruvhålet på Storberget i Hofors. Det finns ju en risk under sådana övningar att någon har invändningar mot aktiviteten, t.ex. att markägare vill begränsa kommersiell användning av den egna marken. Exempel finns ju där affärsmässig verksamhet med t.ex. forsränning leder till markslitage och nedskräpning.
Vårt klättrande har ju inte den inriktningen utan är fritidsaktiviteter på ideell basis, så formellt skulle vi ju kunna åberopa allemansrätten som grund för klätterövningarna.
Hursomhelst, idag hade jag ett avtalat möte med en extern konsult som genomfört en förstudie för Lantmäteriets räkning. Av en händelse fick hon syn på en av bilderna jag tog i lördags, vilket hon kommenterade med:
- Vad häftigt. Storberget känner jag igen. Det är min familj som äger marken.
Jag kände visserligen redan tidigare till att hon bor med sin familj i Torsåker, men inte att hennes far för flera år sedan lyckats förvärva en stor fastighet som bland annat täcker in i princip hela Storberget. Tala om sammanträffande.
Med allt detta serverat var tillfället perfekt att be om ett mer formellt klartecken för fortsatt klättrande, givetvis under samma former som tidigare.
Inga problem med den saken, tack Maya.
I föregående inlägg berättade jag om lördagens klättrande i gruvhålet på Storberget i Hofors. Det finns ju en risk under sådana övningar att någon har invändningar mot aktiviteten, t.ex. att markägare vill begränsa kommersiell användning av den egna marken. Exempel finns ju där affärsmässig verksamhet med t.ex. forsränning leder till markslitage och nedskräpning.
Vårt klättrande har ju inte den inriktningen utan är fritidsaktiviteter på ideell basis, så formellt skulle vi ju kunna åberopa allemansrätten som grund för klätterövningarna.
Hursomhelst, idag hade jag ett avtalat möte med en extern konsult som genomfört en förstudie för Lantmäteriets räkning. Av en händelse fick hon syn på en av bilderna jag tog i lördags, vilket hon kommenterade med:
- Vad häftigt. Storberget känner jag igen. Det är min familj som äger marken.
Jag kände visserligen redan tidigare till att hon bor med sin familj i Torsåker, men inte att hennes far för flera år sedan lyckats förvärva en stor fastighet som bland annat täcker in i princip hela Storberget. Tala om sammanträffande.
Med allt detta serverat var tillfället perfekt att be om ett mer formellt klartecken för fortsatt klättrande, givetvis under samma former som tidigare.
Inga problem med den saken, tack Maya.
söndag 13 mars 2011
Storberget
Det blev ett besök i Storbergsgruvan i Hofors i lördags.
Kompisarna Niklas och Jonas hade varit där ett par veckor tidigare för att träna repklättring (SRT) och firat sig ned i ett av schakten. SRT betyder förresten Single Rope Technique och är en metod för att i grottsammanhang kunna ta sig ner och upp i vertikala grottgångar längs ett singelrep. Tekniken används inte bara i grottor, utan t.ex. av arborister vid skötsel av träd.
Tyvärr så hamnade de i fel hål förra gången och kunde inte komma åt de intressantaste delarna av gruvan. I lördags var det dags för revansch och jag hängde på för att ta litet bilder - klättra får jag träna på mer innan jag ger mig på att fira mig ner i ett 50 meter djupt gruvhål. Jag tog trappan ner i gruvan i stället.
Kompisarna Niklas och Jonas hade varit där ett par veckor tidigare för att träna repklättring (SRT) och firat sig ned i ett av schakten. SRT betyder förresten Single Rope Technique och är en metod för att i grottsammanhang kunna ta sig ner och upp i vertikala grottgångar längs ett singelrep. Tekniken används inte bara i grottor, utan t.ex. av arborister vid skötsel av träd.
Tyvärr så hamnade de i fel hål förra gången och kunde inte komma åt de intressantaste delarna av gruvan. I lördags var det dags för revansch och jag hängde på för att ta litet bilder - klättra får jag träna på mer innan jag ger mig på att fira mig ner i ett 50 meter djupt gruvhål. Jag tog trappan ner i gruvan i stället.
Niklas klättrade ned först...
...därefter Jonas
De hamnade inte ända nere på botten utan blev tvungna att använda repet på nytt för att ta sig vidare ner i gruvan.
Jag vet inte när man började bryta malm i Storberget, men troligen var viss brytning igång redan på medeltiden. Gruvan lades dock ned definitivt kring 1920. Vingesbacke gruva i närheten räknas också till en av storbergsgruvorna och där bedrevs gruvdrift ända fram till 1980.
Under sommarhalvåret ges guidade visningar, vilket kan rekommenderas en het sommardag då det är skönt att svalka av sig i gruvan.
Nere i gruvan skulle vartenda hål undersökas
Tänk att det mesta av dagbrottet är gjort med tillmakning!
Nere vid gruvmuseet finns en nybyggd eldpallkoja som står öppen. Ved finns också.
Det blev en fin tur. Nu återstår att göra något vettigt av alla bilder och filmsnuttar som togs under dagen.
torsdag 10 mars 2011
Kaffe
När man som jag lagt om livsstil och strukit en massa godsaker från menyn (sånt man blir tjock av), så är det ju alltid kul att hitta något annat ät/drickbart som inte lägger sig som bilringar, dubbelhakor eller gäddhäng.
I mitt fall så har jag upptäckt kaffedrickandet på nytt, då jag insett att jag i alla år och fram till nu druckit beskt brunt vatten.
Det hela började egentligen för drygt ett år sedan då jag var på väg i bil från Arlanda och hem till Hedesunda. Jag var litet trött efter en hel dags konferens och behövde något uppiggande. Det närmaste stället jag kunde komma på som låg någorlunda nära E4:an var Max-restaurangen vid norra infarten till Uppsala.
Jag beställde en svart kopp kaffe i en pappmugg, fyllde på den i kaffeautomaten - en sån som mal bönor och brygger direkt - och gick och satte mig i bilen igen.
Kaffet i muggen tog väl slut i höjd med Björklinge, men kaffesmaken satt kvar i munnen nästan hela vägen hem. Det hade jag aldrig varit med om tidigare. Tänk att ett hamburgerhak kan ge en sån oväntad upplevelse.
Några dagar efteråt började jag luska i vilka möjligheter som finns att själv laga riktigt gott kaffe, främst för att åter få uppleva känslan i bilen hem.
Jag tittade på s.k. pod-bryggare, på espresso-bryggare och andra kaffemaskiner. Antingen var kaffeutbudet för magert (pod) eller så var maskinerna ruggigt dyra. Det stannade där och inget hände förrän jag för några månader sedan skaffade en liten pressbryggare till jobbet, där kaffet alltid varit riktigt dåligt.
Nu började det ta sig, även om jag använde färdigmalet kaffe. Uppmuntrad av framstegen så skaffade jag en liten enkel och billig eldriven kaffekvarn och en påse kaffebönor.
Wow! Nu insåg jag vad man kunde uppnå med små medel och få ett kaffe som ger en helt annan upplevelse än den trista bruna vätska jag sörplat tidigare.
Så numera letar jag litet roliga sorter i de få butiker i Gävle som säljer kaffebönor. Favoriten i nuläget är en sort från Sidamo-distriktet i Etiopien, men det kommer säkert att ändra sig framöver. Allt är i alla fall bättre än Gevalias standardkaffe.
Upplevelsen är ungefär densamma som att sitta och tänka på allt möjligt och samtidigt smutta på en skvätt single malt whisky, eller att långsamt sitta och dra i sig en god öl, gärna en ale. Jag inbillar mig att kaffet är något hälsosammare, även om man får pinka oftare.
Med anledning av sommarens planerade Fjällmöte så skaffade jag också en liten handkvarn att använda tillsammans med en fiffig och stryktålig pressbryggare i stål som jag skaffade i julas. Så nu ser jag fram emot att få sitta på en fjällsluttning och njuta och slippa det eländiga pulverkaffe som annars har varit alternativet vid uteaktiviteter.
I mitt fall så har jag upptäckt kaffedrickandet på nytt, då jag insett att jag i alla år och fram till nu druckit beskt brunt vatten.
Det hela började egentligen för drygt ett år sedan då jag var på väg i bil från Arlanda och hem till Hedesunda. Jag var litet trött efter en hel dags konferens och behövde något uppiggande. Det närmaste stället jag kunde komma på som låg någorlunda nära E4:an var Max-restaurangen vid norra infarten till Uppsala.
Jag beställde en svart kopp kaffe i en pappmugg, fyllde på den i kaffeautomaten - en sån som mal bönor och brygger direkt - och gick och satte mig i bilen igen.
Kaffet i muggen tog väl slut i höjd med Björklinge, men kaffesmaken satt kvar i munnen nästan hela vägen hem. Det hade jag aldrig varit med om tidigare. Tänk att ett hamburgerhak kan ge en sån oväntad upplevelse.
Några dagar efteråt började jag luska i vilka möjligheter som finns att själv laga riktigt gott kaffe, främst för att åter få uppleva känslan i bilen hem.
Jag tittade på s.k. pod-bryggare, på espresso-bryggare och andra kaffemaskiner. Antingen var kaffeutbudet för magert (pod) eller så var maskinerna ruggigt dyra. Det stannade där och inget hände förrän jag för några månader sedan skaffade en liten pressbryggare till jobbet, där kaffet alltid varit riktigt dåligt.
Nu började det ta sig, även om jag använde färdigmalet kaffe. Uppmuntrad av framstegen så skaffade jag en liten enkel och billig eldriven kaffekvarn och en påse kaffebönor.
Wow! Nu insåg jag vad man kunde uppnå med små medel och få ett kaffe som ger en helt annan upplevelse än den trista bruna vätska jag sörplat tidigare.
Så numera letar jag litet roliga sorter i de få butiker i Gävle som säljer kaffebönor. Favoriten i nuläget är en sort från Sidamo-distriktet i Etiopien, men det kommer säkert att ändra sig framöver. Allt är i alla fall bättre än Gevalias standardkaffe.
Upplevelsen är ungefär densamma som att sitta och tänka på allt möjligt och samtidigt smutta på en skvätt single malt whisky, eller att långsamt sitta och dra i sig en god öl, gärna en ale. Jag inbillar mig att kaffet är något hälsosammare, även om man får pinka oftare.
Med anledning av sommarens planerade Fjällmöte så skaffade jag också en liten handkvarn att använda tillsammans med en fiffig och stryktålig pressbryggare i stål som jag skaffade i julas. Så nu ser jag fram emot att få sitta på en fjällsluttning och njuta och slippa det eländiga pulverkaffe som annars har varit alternativet vid uteaktiviteter.
onsdag 9 mars 2011
Nya intressen
Bloggandet har legat nere ett tag då jag inte tyckt det funnits något av intresse att skriva om. Det här inlägget är mer av karaktären 'visa livstecken' än något annat.
Men det skulle handla om nya intressen som börjat spira...
Jag började springa orientering när jag var i 15-årsåldern och höll på med det som aktiv fram till 1986 då hälsenorna sade stopp. Jag kunde dock inte släppa föreningslivet utan fortsatte som ideellt arbetande klubbfunktionär i Gävle Orienteringsklubb fram till för ett par år sedan. Då var jag mätt efter att ha både ritat en karta norr om Hedesunda och varit med och arrangerat en tävling i området.
Någon nytändning inom orientering blir det troligen inte, så jag har funderat om det finns något annat föreningsliv att prova på. Något som bedrivs utomhus med hyfsat stort inslag av fysisk ansträngning och som går att bedriva trots ruttna hälsenor.
Av en ren händelse så kom jag att jobba ihop med en kollega på Lantmäteriet som visade sig vara aktiv i Svenska Speleologiförbundet, en grottkrypare alltså.
Det visade sig att Niklas höll på med förberedelser för en planeringsträff (inför sommarens aktiviteter) som skulle äga rum i Gävle i mitten av februari och jag lät mig bli shanghaiad som hjälpreda under den träffen som lämpligt nog var tänkt att äga rum i Lantmäteriets lokaler.
Den skara som dök upp lördagen den 19/2 visade sig vara av ungefär samma skrot och korn som jag själv; dvs. friluftsintresserade idealister. Det tog inte lång stund att bestämma sig om att vara med på sommarens Fjällmöte, som i år äger rum i början av augusti.
Platsen är norr om Torne träsk i ett område med kalkberggrund vilket är en förutsättning för bildandet av s.k. karstgrottor, dvs. grottsystem skapade av rinnande vatten som eroderat kalkstenen. Det finns några kända grottsystem som skall dokumenteras och kanske går det att hitta något nytt också, vi får se.
Bara för ett år sedan var jag så otymplig att jag inte skulle kommit på tanken en gång, men nu har ju de fysiska förutsättningarna för att krångla sig igenom trånga grottpassager blivit betydligt bättre.
Nu har jag i alla fall något mer att rapportera om i fortsättningen, förutom kilon och kalorier. :-)
Men det skulle handla om nya intressen som börjat spira...
Jag började springa orientering när jag var i 15-årsåldern och höll på med det som aktiv fram till 1986 då hälsenorna sade stopp. Jag kunde dock inte släppa föreningslivet utan fortsatte som ideellt arbetande klubbfunktionär i Gävle Orienteringsklubb fram till för ett par år sedan. Då var jag mätt efter att ha både ritat en karta norr om Hedesunda och varit med och arrangerat en tävling i området.
Någon nytändning inom orientering blir det troligen inte, så jag har funderat om det finns något annat föreningsliv att prova på. Något som bedrivs utomhus med hyfsat stort inslag av fysisk ansträngning och som går att bedriva trots ruttna hälsenor.
Av en ren händelse så kom jag att jobba ihop med en kollega på Lantmäteriet som visade sig vara aktiv i Svenska Speleologiförbundet, en grottkrypare alltså.
Det visade sig att Niklas höll på med förberedelser för en planeringsträff (inför sommarens aktiviteter) som skulle äga rum i Gävle i mitten av februari och jag lät mig bli shanghaiad som hjälpreda under den träffen som lämpligt nog var tänkt att äga rum i Lantmäteriets lokaler.
Den skara som dök upp lördagen den 19/2 visade sig vara av ungefär samma skrot och korn som jag själv; dvs. friluftsintresserade idealister. Det tog inte lång stund att bestämma sig om att vara med på sommarens Fjällmöte, som i år äger rum i början av augusti.
Platsen är norr om Torne träsk i ett område med kalkberggrund vilket är en förutsättning för bildandet av s.k. karstgrottor, dvs. grottsystem skapade av rinnande vatten som eroderat kalkstenen. Det finns några kända grottsystem som skall dokumenteras och kanske går det att hitta något nytt också, vi får se.
Bara för ett år sedan var jag så otymplig att jag inte skulle kommit på tanken en gång, men nu har ju de fysiska förutsättningarna för att krångla sig igenom trånga grottpassager blivit betydligt bättre.
Nu har jag i alla fall något mer att rapportera om i fortsättningen, förutom kilon och kalorier. :-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)