Älgjakt

Jag upptäckte för en tid sedan att en episod ur mitt liv har blivit en liten snackis, vilket jag inte har något emot. Däremot verkar det som om skrönan över tid broderas ut litet och kanske inte återberättas helt sanningsenligt.

Av den anledningen kommer här originalversionen.

Det var i början av december 1998, knappt en vecka efter det minnesvärda snöfall som dränkte Gävle i 1,5 meter snö och som korkade igen centrala Gävle och ett korvformat område med ena änden ute vid Utvalnäs i norr och den andra i Hedesunda i söder.

Familjen bodde på den tiden i den lilla byn Gräsbäcken, mitt i skogen mellan Hedesunda och Gävle. Jag hade fått för mig att cykla till och från jobbet året om och hade hållit på med det några år.

En av de första dagarna efter det att vägarna blivit upplogade och det gick att ta sig till och från jobbet var jag på  hemväg. Klockan hade väl hunnit bli framåt sex på kvällen och jag svängde av i Jordåsen för den sista lilla biten grusväg hem till byn. Kartan nedan visar min cykelväg hem den sista milen.

Vid [1] stod helt plötsligt två älgar mitt på vägen, en ko med årskalv där lillen förmodligen var tacksam över att slippa pulsa i snö upp till huvudet och därför gärna vilade ut på den plogade vägen.

Jag tvekade några sekunder men beslutade mig för att skrämma ut djuren i skogen för att komma förbi och hem till min egen familj. Jag satte fart mot ko och kalv och hoppades på det bästa.

Kon tog ett vigt skutt över den höga snövallen och ut i obanad terräng. Kalven ville däremot inte lämna vägen utan började lunka söderut åt samma håll som jag skulle. Ajdå.

Jag ökade farten för att antingen skrämma ut kalven i skogen eller köra förbi den. Det gick inte, kalven ökade farten den också. Efter ett par hundra meter började jag bli orolig, dels för att jag skulle skilja ko och kalv åt, men än mer för att kon skulle komma sättande bakifrån för att skydda sin telning. Ett par älgklövar i nacken är säkert ingen skön upplevelse.

Jag beslutade mig för att sätta allt på ett kort och ökade farten ännu mer. Det gjorde kalven också, ökade farten alltså. Nu blev det rejs! Jag gnodde på så fort jag orkade i snömodden och segade mig sakta upp jämsides med kalven. Jag kommer aldrig att glömma synen då framhjul och älgmule låg sida vid sida; en vilt galopperande och storflåsande älgkalv med tungan slängande fram och tillbaka.

Jag såg förmodligen inte piggare ut själv men vid [2] så kom äntligen en liten utförsbacke och jag kunde få de sista metrarna och visa baklyset för älgen vilket gjorde att den lugnade ner sig och saktade in. Äntligen förbi!

Jag mätte på kartan efteråt och kom fram till att vi hade jagat på varandra i drygt 2,5 km.

Nu var det i alla fall skönt att pusta ut den korta bit som var kvar och försöka bli av med all mjölksyra. Men det var inte slut än, vid [3] stod en annan älgkalv mitt i vägen och såg vilsen ut. Ingen ko syntes dock till, och dessutom verkade den vara halt, kanske en skada efter höstens älgjakt. Mamma älg kanske låg i nån frysbox numera, vem vet.

Hursomhelst, jag orkade definitivt inte med ännu ett sprintlopp utan rullade sakta bakom älgen som lunkade på söderut trots sin skadade bakskank. Efter några hundra meter var det dags för mig att svänga vänster in på gården [4] och älgkalven kunde fortsätta söderut utan att ha mig i hasorna.

Jag har hört varianter på storyn som bland annat innebär att jag jagade kalven och jag i min tur är jagad av älgkon. Det stämmer alltså inte. Min upplevelse blir dock inte mindre surrealistisk för det.

Så jagar jag älg...